”Vi vill se en lag om kultursamverkan”

Om några månader presenterar vi resultatet av Kultursamverkansutredningens arbete. Hur har det fungerat med decentraliseringen till regionerna av besluten om statsbidrag till kultur på regional och lokal nivå?

Vi har ägnat mycket tid åt att träffa och tala med företrädare för kulturinstitutioner, enskilda konstnärer samt inte minst kulturpolitiker och tjänstepersoner över hela landet.

LÄS MER: Nominerade: De kan bli Årets superkommun 2023

Vi bär med oss två bilder som väl sammanfattades redan i en utvärdering från riksdagens kulturutskott 2015. Modellen hade bidragit till ökad dialog och vitalisering av det kulturpolitiska samtalet. Samtidigt hade modellen dittills inte lett till någon mer omfattande förändring av bidragsfördelningen. Statskontoret och Myndigheten för kulturanalys har senare givit likartade bilder.

Och nu säger vi i stort sett samma sak. Men för att göra bilden tydlig och kanske något lite mer utmanande: vi ser två bilder som inte är alldeles lätta att förena. Resurser och stort engagemang ägnas åt samråd på regional nivå som resulterar i genomarbetade kulturplaner. Statens kulturråd driver ett väl fungerande system för dialog och kunskapsutbyte. Men vad händer sedan?

För oss är frågan om samverkan speciell för kulturpolitiken. Men i själva verket är frågan generell: Coronakommissionens uppföljning handlade i grunden om hur Folkhälsomyndigheten samspelade med regioner och kommuner. Diskussionen om gängkriminalitet handlar om hur polisen samordnar och prioriterar centralt och regionalt och om polisens relation till kommunernas sociala verksamhet.

En planmässig samverkan och rationell gemensam prioritering är på rubriknivå svaret på frågan om flernivåstyrning. Men om det stannar vid rubriker och i upprättandet av planer är inte tillräckligt mycket vunnet. Det räcker inte att ett i sig väloljat samverkansmaskineri tuffar på.

För kulturpolitikens del – inte minst när det gäller delaktighetsmålet – måste den statliga politiken samspela bättre med den kommunala verksamheten.

Detta står inte i motsats till att värna de tunga kulturinstitutionerna som i samverkansmodellen framför allt finns på regional nivå. Men det handlar om att stimulera all den samhälleliga verksamhet som finns utanför institutionerna: i skolan, i äldreomsorgen, på landets gator och torg, i bostadsområdena, i byggandet, i stadsplaneringen.

Vi behöver en vidareutvecklad samverkansmodell i vilken landets kommuner, stora som små, spelar en viktigare roll. Detta vill vi formalisera i en lag om kultursamverkan. Regioner och kommuner kan ges ett tydligare mandat att bestämma över medelfördelningen. Centrala kulturpolitiska målsättningar kan anges. Krav på konstnärlig frihet kan läggas fast.

Samtidigt får vi inte ytterligare tynga den administrativa bördan. Den nya regeringen har genom tilläggsdirektiv till vår utredning påmint oss och alla andra om att kultursamverkansmodellen inte är till för sin egen skull. De administrativa processerna måste vara produktiva – de måste ge oss mer kultur, inte fler plandokument.

Detta kräver rätt mycket av en utvecklad modell. President de Gaulle konstaterade att det knappast gick att styra en republik där det existerade 258 olika ostar. Detsamma kan nog sägas om en monarki med 290 olika kommuner.

Men det kan bli riktigt, riktigt bra om 290 olika kommuner på allvar ägnar sig åt att var och en, och i ett närmast oöverblickbart mönster av samverkan, bygga morgondagens vidgade kulturpolitik tillsammans med regionerna och staten.

Mats Svegfors
Särskild utredare, Kultursamverkansutredningen