”Vi kräver en haveriutredning för självmord”

Antalet självmord minskar i många grupper, men bland unga har de tvärtom ökat med nästan 1 procent per år sedan mitten av 1990-talet. Självmord är i dag den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15 till 24 år.

Bland de ungefär 160 barn och unga som årligen dör i självmord har många haft kontakt med psykiatri, socialtjänst, skola, elevhälsa och blåljusverksamheter. Detsamma gäller för de över 2000 barn och unga som mår så dåligt att de genomfört ett eller flera självmordsförsök. Samhället satsar stora resurser men brister samtidigt i kunskap, informationsöverföring och samarbete, vilket leder till att allvarliga tecken på psykisk ohälsa och risk för nya självmordshandlingar tappas bort.

LÄS MER: Ny rapport slår larm: Elevhälsan allt mindre likvärdig – ”Väldigt olyckligt” 

I förra veckan genomförde Sveriges Radio Ekot en granskning av hur hälso- och sjukvården arbetar med utredningar av när barn och unga dör i självmord. Granskningen visar att de insatser som görs för att utreda vad som hänt är otillräckliga. Därmed missar såväl vården som det övriga samhället möjligheten att dra lärdom och utveckla sitt förebyggande arbete och efterlevande får inte svar på hur det otänkbara kunde ske.

Problemet är väl känt och flera utredningar har redan genomförts. 2009 beslutade dåvarande regeringen genom statsrådet Maria Larsson (KD) att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att klargöra och förbättra arbetet med så kallade händelseanalyser av inträffade självmord. Utredningen skulle särskilt beakta hur kunskapsåterföring av de händelseanalyser som görs av olika verksamheter skulle komma det förebyggande arbetet på lokal och regional nivå till godo. Utredningens förslag gick ut på remiss. Där tog det stopp.

Vi har genom åren haft en dialog med företrädare för de flesta politiska partier som alla verkar positiva till att skapa någon form av nationellt regelverk som säkerställer att en utredning, med fokus på att kartlägga förloppet före självmordet, alltid genomförs. Ändå har ingenting hänt. Senast i torsdags – ironiskt nog samma dag som Ekot hade ett inslag om behovet av haveriutredningar – röstade riksdagen ner ett sådant förslag.

Samtidigt går utvecklingen åt helt fel håll. Före den 1 september 2017 var det obligatoriskt för vårdgivare att anmäla till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, om en patient begick självmord inom fyra veckor efter senaste vårdkontakt. Sedan anmälningsplikten upphörde i september 2017 minskade antalet lex Maria-anmälningar kraftigt, från 556 anmälningar 2016 till 107 anmälningar 2021. Föräldrar till barn som har dött i självmord vittnar om brister i hur självmorden utreds. Alltjämt saknar socialtjänsten förutsättningar att utreda självmord på grund av sekretess mellan olika verksamhetsgrenar.

Sedan Maria Larssons utredning lades i malpåse 2011 har fler än 600 barn i åldrarna 10 till 19 år dött i självmord och nära 14 000 har vårdats inom sluten vård för skador som kan relateras till självmordsförsök. Förutom den ofattbara tragiska förlust som varje ung persons självmord innebär för närstående och vänner utgör frånvaron av en nödvändig analys av de händelser som har föregått självmordet ett missat tillfälle till lära av det som hänt.

Med anledning av den katastrofala utvecklingen kräver vi att regeringen omgående agerar.

1. Skapa ett nationellt regelverk så att haveriutredningar alltid genomförs för varje barn och ungdom som dör i självmord, med fokus på att dra lärdom av det som hänt och förebygga att det ska hända andra.

2. Avsätt medel för att stärka den suicidpreventiva forskningen för att få mer kunskap om barn och unga och självmord. Vi saknar i dag grundläggande kunskap på området.

Redan 2008 antog regeringen en nollvision för att förebygga självmorden i samhället. Att utreda förloppet när ett barn eller en ungdom dör i självmord är ett första och helt nödvändigt steg i den ambitionen.

Rickard Bracken
Generalsekreterare på Suicide Zero

Danuta Wasserman
Professor vid Karolinska institutet, chef för Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (Nasp) och för WHO samarbetscentrum  

Martin Schalling
Professor vid Karolinska institutet, ordförande för Fonden för psykisk hälsa