Vi klarar oss bra i Sverige – utan nationalism

Vad vill egentligen dagens konservativa? Det finns förstås en stor variation, vilket jag skrev i min artikel om Sverigedemokraternas nya konservativa tankesmedja Oikos. Fredrik Hultman på Timbro menar ändå i en replik att jag slåss mot halmgubbar, och Dan Korn från Oikos förtroenderåd menar att jag inte verkar förstå konservatismen.

Både Korn och Hultman tar fasta på att jag nämnde konservatismens motstånd mot franska revolutionen, och menar att det är historiskt och oväsentligt. Jag håller helt med om att vår debatt bör handla om konservatismen i dag. När Korns kollegor i Oikos förtroenderåd intervjuades nyligen var det aborter och skilsmässor som hamnade i skottgluggen. Och det konservativa motståndet mot muslimer, asylrätten, lika rättigheter för HBTQ-personer med mera är inga historiska företeelser, utan något som pågår runt om i Europa, just nu.

Detta visar också att konservatismen handlar om mer än att bara vara försiktig, utan ofta om att vi har gått för fort framåt och därför borde ta några steg tillbaka. Det låtsas varken Korn eller Hultman om.

Om vi diskuterar revolutionära samhällsförändringar förstår jag ett konservativt perspektiv. Men konservativa har en ständig tendens att vilja bromsa utökningar av individens frihet i mindre frågor som knappast hotar samhällets existens, utan bara kommer att förändra samhället. Här skiljer vi oss åt. Som liberal går ökad frihet först, även om resultatet blir ett samhälle som jag personligen tycker mindre om.

Hultman och Korn försvarar nationalismen för att alla liberala demokratier är nationalstater. Det är uppenbart fel, med Kanada, Belgien, Sydafrika och Indien som några motbevis. Visst har en språklig och kulturell gemenskap i många fall varit en gynnsam förutsättning för demokratins framväxt. Det innebär inte att nationalismen fyller en viktig roll idag, eller att de potentiella fördelarna uppväger riskerna med vi-och-de-tänkande, diskriminering, krig och folkmord som nationalismen ofta har lett till.

Det finns exempel på stater med en inkluderande gemenskap utan nationalism. På sätt och vis är det väl dit Sverige är på väg, med en ökande mångfald samtidigt som den mellanmänskliga tilliten har kunnat bevaras. Det är att föredra framför nationalism

Med allt detta sagt: Om Oikos presenterar intressanta lösningar på samhällsproblem så ska avsändaren inte hindra att någon lyssnar. Men jag misstänker att sådana lösningar i så fall läggs fram trots, snarare än tack vare, konservatism och nationalism.

Andreas Bergström, tillförordnad vd, Fores