Vi kan inte längre hålla tyst om SiS-institutionerna

I dag finns 22 ungdomshem i Sverige med totalt cirka 700 platser. De kallas i dagligt tal för SiS-institutioner. Dit kommer ungdomar upp till 21 år med olika problem. En del har begått kriminella handlingar och/eller har drogproblematik. De flesta har redan i unga år upplevt svåra misslyckanden, upplevt trauman och har dessutom psykiatriska diagnoser.

Det stora flertalet kommer från familjer som inte själva kunnat ta hand om sina barn. Ett stort antal har blivit utsatta för och/eller bevittnat våld och många har även blivit utsatta för övergrepp. Dessa barn och ungdomar är de i vårt samhälle som är av störst behov av stöd, hjälp, trygghet och inte minst goda vuxna. Vuxna som både agerar som kloka människor och förebilder men också är professionella för att kunna inge framtidstro till barnen och deras närstående.

Anledningen till att vi reagerar och känner stark frustration är att vården på SiS-institutionerna inte levererar det socialtjänsten behöver. Det utlovas terapier, enskilda samtal och annat stöd, men som av olika anledningar uteblir eller utförs av personal med begränsad eller otillräcklig kompetens  för dessa uppgifter. Skälen som uppges till att stödet uteblivit är flera, som att medarbetare blivit sjuka eller slutat.

Alltför ofta får vi ta del av ungdomarnas berättelser om att de har blivit nerlagda, inlåsta och bemötta på kränkande sätt. Detta skapar inte tillit och förtroende utan rädsla, och ännu mer trots, och ökade konflikter och en försämrad självbild hos ungdomen.

Socialtjänsten ges dålig insyn i vad som händer när ungdomarna kommit till institutionen. Återkopplingen är dålig och vi ser lite resultat av de löften som ges i samband med placeringen. Vi vet att Statens institutionsstyrelse (SiS) tidigare satsat resurser på kompetensutveckling men vi ser inte resultatet av detta.

Socialtjänsten placerar barn och ungdomar på SiS-institutionerna för att skydda och vårda då alla andra insatser är uttömda. För att de ska få chansen att träffa de bästa socialarbetarna och barn/ungdomspsykologerna och så vidare. De ska få hjälp att hitta sin egen förändringsvilja och återfå sin tro på sin framtid.

I stället för att bara känna frustration och maktlöshet vill vi väcka debatt för att öppna ögonen på alla inom Socialtjänstsverige. Någon måste stå upp för dessa barn och ungdomar vars liv helt är i händerna på samhället. I den bästa av världar borde vi inom socialtjänsten kunna ha tillit och tilltro till att ungdomshemmen ska vara en verksamhet som kan kännas trygg och stabil och ge ungdomarna en verklig chans. Tyvärr levererar SiS-institutionerna inte det i dag.

Förslag till vad som kan göras bättre inom SiS:

￭ Se till att all personal har adekvat utbildning.
￭ Arbeta med värdegrunderna, attityder och bemötande.
￭ Plocka bort medarbetare som inte delar värderingarna. Kan även gälla chefer.
￭ Alla barn/ungdomar ska ges strukturerad/kvalificerad hjälp från BUP.
￭ Ersätt upptrappande och repressiva metoder med nedtrappning, omtanke och respekt.
￭ Se till att det finns (utvecklande) aktiviteter som signalerar att vistelsen är ett led i att få en positiv utveckling.
￭ Anpassa skolan till varje barns/ungdoms specifika behov.
￭ Stöd både ungdomen och familjen i förändringsprocessen.
￭ Beakta de behov som de flesta av flickorna på ungdomshemmen har. Se till att det blir fler (i vissa fall enbart) kvinnor som jobbar med flickorna. Säkerställ att flickorna inte hamnar i ensamsituationer med enbart män. 
￭ Kvalitetssäkra verksamheterna. Se avvikelserapportering som ett verktyg att förbättra verksamheten.
￭ Beakta den fysiska miljöns betydelse: boendemiljön viktig för att skapa trygghet och är en  förutsättning för god utveckling. Det skapar dessutom en arbetsmiljö där medarbetarna trivs.

Janet Gunnarsson, HVB handläggare

Åsa Gustafsson, enhetschef placeringsenheten

Jeanette R Kjellberg, avdelningschef socialförvaltningen Halmstad kommun