Debatt
Vi behöver social gemenskap – med fysisk distans
Bland människor över 70 år finns stora variationer i risk för svår covid-19-infektion. I ett akut läge är det motiverat med enkla förhållningsregler för att minska smittan, men det är viktigt att man i nästa skede nyanserar åtgärderna och inte enbart baserar dem på ålder. Dessutom bör man noggrant väga nytta mot risk av långvarig isolering, skriver flera läkare och forskare.
Publicerad: 13 maj 2020, 02:55
Det här är opinionsmaterial
Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
”Social gemenskap är avgörande för människors hälsa. ” Foto: Børge Sandnes/Colourbox
Folkhälsomyndigheten poängterar att alla i Sverige har ett ansvar för att förhindra spridning av covid-19 och att följa rekommendationer om att hålla avstånd till varandra och avstå större sociala sammanhang. Till personer över 70 år riktas särskilt rådet att begränsa sociala kontakter, och det råder besöksförbud på äldreboenden.
Äldre personer löper, som grupp, högre risk för allvarlig covid-19, och det är mycket viktigt att dessa rekommendationer efterlevs. Men isoleringen i sig kan leda till andra allvarliga hälsorisker. Eftersom pandemin ser ut att bli långvarig måste vi även se till att minimera de ”biverkningar” som isolering leder till.
Social gemenskap är avgörande för människors hälsa. Social isolering är en välkänd riskfaktor för depression, nedsatt kognitiv och fysisk funktionsförmåga, våld i nära relationer och förtida död i bland annat hjärtinfarkt. Den kan också medföra en känsla av meningslöshet och att inte vara behövd, och har även konsekvenser för anhöriga. Negativa effekter på trygghet och livskvalitet är särskilt allvarligt för sårbara äldre personer med kort tid kvar att leva oavsett covid-19.
Begreppet social distansering som används flitigt i dag är olyckligt – vi behöver social gemenskap, men med fysisk distans. En värdefull lösning för detta är it. Men, en stor andel av de som bor på äldreboenden har demenssjukdom och kan ha svårigheter att använda it. Möjligheten för vissa anhöriga att, med samma hygienkrav som personalen, komma på besök skulle vara mycket viktigt för både boende och anhöriga, och skulle även avlasta hårt pressad personal.
Ålder har etablerats som en risk för svår covid-19, och det måste tas på allvar. Men att gruppen över 70 år generaliseras till en homogen grupp, trots stora variationer i risk för svår covid-19-infektion, kan bli ett problem på lång sikt. Huvuddelen av denna grupp bor hemma och lever aktiva liv men undviker nu sociala kontakter. I ett akutläge är det motiverat med enkla förhållningsregler, men det är viktigt att man i nästa skede nyanserar åtgärder mot smittspridning som inte enbart baseras på ålder, och att man noggrant väger nytta mot risk av långvarig isolering.
Med utgångspunkt i ett webinar arrangerat i samarbete mellan Svenska Läkaresällskapet och Svensk Socialmedicinsk Förening på temat Smittskydd och ensamhet – äldres hälsa under covid-19 föreslår vi följande åtgärder för att minimera biverkningarna av gällande smittskyddsåtgärder:
■ Ändra språkbruket från social distansering till fysisk distansering
■ Myndigheter bör rekommendera även äldre personer att delta i sociala aktiviteter, med fysisk distansering, till exempel promenader, kaffestunder och andra sociala aktiviteter utomhus.
■ Äldreomsorgen bör tillämpa smittsäkra sätt för anhöriga att ha social kontakt med boende utifrån deras behov och förmåga; enstaka anhöriga bör kunna komma på besök, med samma hygienkrav som personalen eller genom plexiglas. it-lösningar bör erbjudas för den som kan använda detta.
■ Arbeta för att på sikt nyansera riskindelningen också bland dem som fyllt 70.
■ Myndigheterna bör beakta kunskap om äldre personer och betydelsen av sociala och psykologiska faktorer i arbetet med rekommendationer under och efter covid-19 pandemin.
Med dessa åtgärder kan vi minimera de biverkningar som smittskyddsåtgärderna kan skapa för personer över 70 år, och för deras anhöriga, och behålla uthållighet i smittskyddsarbetet.
Tobias Alfvén, specialistläkare, docent, Karolinska Institutet samt vice ordförande, Svenska Läkaresällskapet
Lena Dahlberg, docent i socialt arbete, Högskolan Dalarna och Karolinska Institutet
Hampus Holmer, leg. läkare, ST-läkare i socialmedicin, postdoc, Karolinska Institutet
Margareta Kristenson, professor emerita och överläkare i socialmedicin, Linköpings universitet
Anna Sarkadi, professor och specialist i socialmedicin, Uppsala universitet samt ordförande, Svensk Socialmedicinsk Förening
Ingmar Skoog, professor och överläkare i psykiatri, Göteborgs universitet och föreståndare för AgeCap, Centrum för åldrande och hälsa
Barbro Westerholm, leg. läkare, professor emerita, riksdagsledamot (L)
Det här är opinionsmaterial
Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.