Verkligheten visar att privat äldreomsorg fungerar

Debattörer med avog inställning till privata aktörer tycks leva enligt devisen ”låt aldrig en bra kris gå till spillo”. Pandemin blir en möjlighet att gå till storms mot privat driven omsorg. Att smitta sprids beror på privatisering, förklarar de utan fakta eller orsakssamband. Mirjam Katzins, företrädare för Vänsterpartiet och doktorand i äldrerätt, tes är att privatisering försvårar möjligheten att bedriva god omsorg, men hon belägger den inte.

Cirka 20 procent av äldreomsorgen i Sverige bedrivs av privata aktörer. Vårdföretagarnas medlemmar har kollektivavtal för sina medarbetare och är viktiga samarbetspartners till landets kommuner.

Privata aktörer får bättre resultat än offentliga i Socialstyrelsens enhetsundersökningar. På 14 av 16 kvalitetsindikatorer för hemtjänsten presterar de privata aktörerna bättre än de offentliga. Inom äldreboenden 18 av 20 kvalitetsindikatorer.

Mirjam Katzin ger en felaktig bild av hur lagen om valfrihet fungerar. Att kommuner inte skulle kunna ställa andra krav än de avtalade vid en kris är fel. Tvärtom är det utmärkande för lagstiftningen att kommunen kan ändra villkoren vid behov, till skillnad från vid vanliga upphandlingar. Därtill har en del avtal i äldreomsorgen särskilda klausuler som ger kommuner extra befogenheter i extraordinära situationer.

Katzin vill sätta en bild av att privata aktörer inte vill bidra eller samverka när problem uppstår. Verkligheten, det samarbete som skett mellan kommuner, regioner och privata aktörer de senaste veckorna, visar på motsatsen.

Katzin nämner inte att alla privata utförare behöver tillstånd för att få vara verksamma inom äldreomsorgen. Varje utförares förutsättningar att bedriva en god äldreomsorg granskas när det gäller utbildning och erfarenhet, ekonomiska förutsättningar och lämplighet. Motsvarande krav ställs inte på offentliga utförare.

Personalkontinuitet är viktigt för både brukare och medarbetarnas trivsel. Att kontinuiteten skulle vara sämre hos privata utförare finns det inte belägg för. Stockholms stad ligger bättre till än den genomsnittliga kommunen när det gäller kontinuitet – och där uppvisar de privata aktörerna ett bättre resultat, det vill säga den äldre möter färre hemtjänstmedarbetare och oftare samma personer.

När det gäller tillgången till utbildad personal är skillnaderna mellan privat och offentlig äldreomsorg små. Andelen omsorgspersonal är något högre hos kommunalt drivna äldreboenden, medan sjukskötersketätheten är högre på privata.

Det är välkommet att äldreomsorgen uppmärksammas i samhällsdebatten och det saknas inte utmaningar. Fler äldre, samtidigt som kommuner planerar besparingar och tillgången till personal är otillräcklig. Vill man på allvar hitta lösningar på äldreomsorgens problem tjänar debatten på att vara faktabaserad. Att svartmåla en stor del av de medarbetare och privata aktörer som jobbar hårt för att säkerställa en god omsorg tjänar ingen på.

Anna Bergendal, näringspolitisk expert äldreomsorg Vårdföretagarna