”Varför värderas storstadsmänniskor och glesbygdsbor inte lika, Eneroth?”

Jämlikhet är ett honnörsord i svensk politik. Principen om alla människors lika värde är självklar. Men när det kommer till fördelningen av statens investeringsmedel i järnvägar och vägar är skillnaderna avsevärda mellan vad en kalmarbo är värd jämfört med en stockholmare. 

Staten, under ledning av infrastrukturminister Tomas Eneroth (S), satsar via Trafikverket 30 tusen kronor per invånare i Stockholm och två tusen per person i Kalmar län under perioden 2018 – 2029.  En så skev fördelning mellan Stockholms län, som får 70 miljarder kronor och Kalmar med 0,5 miljarder kronor skulle man i förstone kunna förklara med att det bor så många fler i Stockholm än i Region Kalmar. Men skevheten kvarstår således även om man räknar per invånare. Detta framgår av en rapport från Sydsvenska handelskammaren. ”Hela kungariket och halva pengarna ” från 2021.

Detta mönster gäller inte bara Stockholm och Kalmar utan även övriga län i Sydöstra Sverige, det vill säga Blekinge och Kronoberg samt Nordvästra inlandet innefattande Dalarna, Värmland, Jämtland och Västmanland. 

LÄS OCKSÅ: Eneroth: Landsbygden behöver mer stöd 

Denna storstadsmänniskofixering motiverar Trafikverket med att befolkningstillväxten är så stor i storstäderna. Men därmed medverkar Trafikverket genom sin snedfördelning av medel per invånare till ytterligare obalans i befolkningsutvecklingen. 

Det finns en växande önskan om att slippa bo i storstäder och det flyttar ut fler människor än in till våra tre största kommuner.  Om detta fortsätter är det ett sätt att balansera storstädernas bostadsbrist och landsbygdens underutnyttjade bostäder. Denna önskvärda utveckling skulle gynnas av att förbättra järnvägsnätet i avfolkningsregionerna.

I jämförelse med de belopp som diskuteras för våra 74 mil nya stambanor – cirka 200–300 miljarder kronor – är kostnaden 15 miljarder kronor för att rusta upp våra regionbanor med elektrifiering och helsvetsad räls – cirka 150 mil i Götaland och Svealand – rena felräkningspengar. Att därtill rusta upp Inlandsbanan med bibanor skulle kosta cirka 10 miljarder kronor.  

Med samma belopp per invånare i Kalmar län som genomsnittslänet i Sverige skulle länet få 6 miljarder kronor under planperioden 2018 –2029.  Detta skulle räcka till betydligt mer än att rusta upp Stångådalsbanan och Tjustbanan och Oskarshamn – Eksjö till hastigheter kring 140 km/timme. Motsvarande satsningar i andra regioner skulle räcka till för att ett tiotal andra banor blev verktyg i regionalpolitiken.

LÄS OCKSÅ: Vi vill bidra till tillväxten och infrastrukturen är medlet 

Man kan invända att en jämlik fördelning per invånare i olika län inte är ett relevant mått eftersom det bor så många människor i storstadsregionerna, att det är främst dessa som bör få investeringsmedlen. Men flertalet storstadsboende har redan i dag en så bra kollektivtrafik att ändrade regler för reseavdrag i deklarationen skulle kunna få fler att utnyttja befintlig kollektivtrafik. För att för att skapa en gemensam arbetsmarknadsregion mellan exempelvis Västervik och Linköping krävs upprustad järnväg.

LÄS OCKSÅ: ”Vänd på trafikhierarkin så att fler kan resa hållbart” 

Medan den segslitna frågan om nya snabba stambanor pågår kunde tiden användas för att börja  bygga om Sverige i hållbar riktning. Detta kan ske genom ett tillägg till infrastrukturpropositionen, som ska tas innan midsommar. Ett sådant beslut vore säkert mindre kontroversiellt än satsningen på nya stambanor och kunde  kanske även öka acceptansen för vad en del kallar lyxbanor för storstadsbor.

Ulf Flodin, Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet