Våra trossyskon drabbas i en religionsfobisk tid

Nyligen tog Centerstämman beslutet att partiet ska verka för att sådan omskärelse av pojkar som inte sker av medicinska skäl ska förbjudas. Ett sådant förbud skulle vårt land vara ensamt om i världen. Det skulle göra judiskt liv omöjligt i Sverige. Även om partiets ledning är av annan åsikt, är beslutet värt att uppmärksamma. Dels för att det slår mot en redan hårt ansatt minoritet, dels för att det visar på oförmåga att ge utrymme åt religiös trosutövning.

Judarna är en i Sverige erkänd nationell minoritet på grund av långvarig kulturgemenskap inom den nationella gemenskapen. En nationell minoritet har rätten att finnas, respekteras och utveckla sin identitet, med allt vad det innebär. Omskärelsen har varit en del av den judiska identiteten i 3000 år.

Trots skyddande status som nationell minoritet är de antisemitiska hatbrotten fortsatt många enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Okvädingsorden ljuder på skolgårdarna. Begravningsplatser skändas, hakkors målas på synagogor och väktare krävs för att skydda dem som vill be, fira gudstjänst och utöva sin tro. Tjugofem procent av de judiska församlingarnas intäkter går till säkerhetsåtgärder.

I Brottsförebyggande rådets rapport framkommer fyra strategier bland judar i Sverige: att dölja sin judiska identitet, att undvika vissa platser eller flytta från Sverige, att minska eller avsluta sitt deltagande i det offentliga samtalet samt att öka skyddet vid judiska institutioner. Enligt en aktuell rapport från EU-kommissionen har fyra av tio unga judar i Europa övervägt att emigrera för att de inte känner sig trygga.

Det är i ljuset av detta ett beslut om att göra judiskt liv omöjligt i Sverige måste ses. Men också för att det visar på oförmåga att ge plats åt människor att utöva sin tro. I stigande grad har religion i vårt land kommit att betraktas som exotiskt och avvikande, en rest från ett förvetenskapligt stadium, något vi som rationella, moderna människor snart har krängt av oss. Inget kan vara mer felaktigt. Religion är en konstitutiv del av människans väsen. Religion är hjärtats längtan att återknyta. Religion är att komma hem. Om vi tillsammans ska kunna bygga ett hållbart samhälle, måste vi ta detta mänskliga behov på allvar. Att sopa det som är mänskligt under mattan skapar frustration i samhällskroppen.

Det stämman beslutade är inte sprunget ur en artikulerad antisemitism. Tvärtom växte beslutet fram ur en motion vars vällovliga syfte var att skydda barns fri- och rättigheter. Det gör dock inte att den som fattar ett sådant beslut är fri från ansvar när det gäller andra konsekvenser, i detta fall för judisk trosutövning. I själva verket är det som farligast när minoriteter kläms till och religionsfriheten begränsas utan att man ens ser vad som händer. Då kan det snart vara mainstream att vissa inte längre får utrymme att utöva sin tro.

Som ledare i ett majoritetssamfund som Svenska kyrkan har jag ansvar att säga ifrån. För att det handlar om en utsatt minoritet. För att det handlar om villkoren för religiös trosutövning i en religionsfobisk tid. För att de som drabbas är trossyskon. För att det är en del av kyrkans DNA att stå på den utsattes sida. Och för att sättet att behandla minoriteter berättar en hel del om hur ett samhälle mår.

Fredrik Modéus, biskop, Växjö stift