”Var femte person lider av långvarig smärta – nu måste vården förbättras”

Trots att var femte person lider av påtaglig långvarig smärta fortsätter smärtmedicinen att föra en relativt anonym tillvaro i svensk sjukvård. En del patienter, som efter lång väntetid äntligen får komma till en smärtklinik, blir förvånade när de får beskedet att man inte kan ”bota” deras långvariga smärta ens på en specialistklinik. Har inte den medicinska vetenskapen kommit längre? Kan det verkligen stämma att det år 2021 finns smärta som inte går att ta bort? 

Att som vårdpersonal stå där i gapet mellan förväntningar och verklighet kan vara genuint påfrestande. Vi har fått lära oss att det är viktigt med nöjda patienter (vilket det ju är), men då är det lätt hänt att man börjar överförskriva beroendeframkallande läkemedel i stället, speciellt om smärtkunskaperna är lite ihåliga. Vilket de i ärlighetens namn ganska ofta är. 

Sjukvårdspersonalens kunskaper om smärta, smärtlindring och smärtrehabilitering är synnerligen begränsade i relation till problemets omfattning. Utbildnings- och fortbildningsfrågor är därför avgörande om kvaliteten på smärtvården ska öka. Smärtpatienterna finns överallt, inom samtliga kirurgiska och medicinska specialiteter, på vårdcentraler och beroendemottagningar, bland gamla och unga. 

Ett ökat fokus på smärtutbildning har därför potential att ge god utväxling i positiv riktning för svensk sjukvård i stort. En del patienter har ont i onödan därför att läkaren inte förmår använda befintliga smärtlindringsmetoder på ett adekvat sätt. Andra patienter lider därför att en välmenande läkare felaktigt skrivit ut morfin med beroendeutveckling som följd, och det som var tänkt att vara lösningen har blivit en del av problemet. 

I dagens Sverige både över- och underbehandlas smärta. Detta måste förbättras genom mer utbildning och fortbildning.    

För några år sedan kom rapporten ”Nationellt uppdrag: Smärta”, där en grupp experter på uppdrag av Nationell Samverkansgrupp för Kunskapsstyrning beskrev läget för svensk smärtsjukvård. Rapporten visar bland annat att smärtvården i Sverige är ”spretig” och att det finns brister och omotiverade skillnader över landet i den vård som patienter med långvarig smärta får. Strukturella förbättringar behövs, med fokus på långsiktighet. Givet problemets omfattning, torde det inte vara svårt att motivera. 

Mer forskning behövs, så att vi bättre förstår vad som händer i kroppen när smärtan inte går över utan i stället blir kronisk. Utan en sådan förståelse kommer framtagandet av nya, säkra behandlingsmetoder att hämmas avsevärt. 

Sammanfattningsvis: Om (1) utbildning/fortbildning prioriteras, (2) strukturella förändringar sker och (3) smärtforskningen får en rejäl skjuts framåt – ja, då kanske vi som är verksamma i smärtvården i framtiden kan få uppleva det som våra kollegor inom cancervården har fått vara med om de senaste decennierna: en konstant och dramatisk förbättring av behandlingsresultaten. 

Smärtvården handlar inte om att rädda liv, och därmed är den inte så spektakulär. Förmodligen håller dock de flesta med om att sjukvården uppgiften inte bara handlar om att förlänga livet. Sjukvård handlar också om att öka förutsättningarna för ett gott liv de år vi faktiskt lever. Det borde kunna gå att satsa på det ena utan att negligera det andra. 

Emmanuel Bäckryd, Docent i smärtmedicin, författare, Linköping