”Välmående kommuner åker snålskjuts på andras byggande”

Med räntans återkomst kan vi nu definitivt sätta punkt för det glada 10-talet, decenniet då pengar var gratis. I Hyresgästföreningens senaste rapport ”Miljonärsprogrammet” har vi studerat epoken utifrån ett bostadsförsörjningsperspektiv och kan konstatera att en hög byggtakt till trots så ökade befolkningen ännu mer. Sverige hade fortfarande en brist på 200 000 bostäder vid decenniets utgång.

Efter 2008 års finanskris sänkte regeringar och centralbanker världen räntorna och höll igång det finansiella systemet med pengainjektioner, så kallade kvantitativa lättnader. Det skulle komma att definiera hela det efterföljande decenniet.

LÄS MER: Tuffa förhandlingar på många håll – här ligger hyran still

Här i Sverige fick 2010-talets låga räntor kommuner och företag att öka byggandet till nivåer som inte hade observerats på mycket lång tid. Men ansvarsfördelningen mellan stat och kommun skilde sig markant från 1960- och 1970-talen, då Sverige senast stod inför samma expansion av bostadsstocken och infrastrukturen. I frånvaron av en aktiv statlig bostadspolitik tvingades kommunerna under 2010-talet att driva på för att få till de mest nödvändiga investeringarna, vilket skedde till priset av en ökad kommunal skuldsättning och en våg av utförsäljningar av kommunal egendom som bostäder och samhällsfastigheter.

Mellan 2010 och 2019 såldes 75 000 allmännyttiga bostadslägenheter, mestadels till stora privata fondbolag, som sökte låg men säker avkastning. Dessa samlade på sig bostadsbestånd som vida översteg de största allmännyttiga bostadsbolagens.

Men investeringarna har inte varit tillräckliga på långa vägar. Sedan år 2000 har Sverige som helhet tappat 206 000 bostäder jämfört med vad som hade krävts för att hålla jämna steg med befolkningsökningen. Det motsvarar hela Uppsala län, eller halva Norrland.

En av anledningarna till detta är de stora skillnaderna som finns i kommunernas villighet att investera. När vi jämför alla kommuners byggtakt utifrån kommuninvånarnas inkomster framträder en tydlig trend. Det är medelinkomstkommunerna som har stått för byggandet. Kommuner som Örebro, Sundbyberg, Uppsala, Kungälv, Linköping och Gällivare.

I kommuner med lägre inkomster saknas marknadsförutsättningar att bygga, när produktionskostnaderna överstiger marknadsvärdet. I de rikare kommunerna saknas politiska förutsättningar – där trumfar kommuninvånarnas vilja att bevara villakaraktären behovet av expansion. Typiskt sett är de ovilliga välmående pendlingskommuner runt omkring våra storstäder, som åker snålskjuts på grannkommunernas ansträngningar och arbetskraft.

Allt längre köer till hyresrätter, tillsammans med den växande andel av befolkningen som saknar en trygg plats i samhällsekonomin, har dubblerat behovet av socialt tilldelade bostäder under det gångna decenniet. Men systemet fungerar illa när bostadsbristen breder ut sig.

Samtidigt har allmännyttans andel av bostadsbeståndet gradvis sjunkit under decenniet, med ungefär en halv procentenhet per år – en konsekvens av utförsäljningar och en otillräcklig byggtakt.

När samhället skulle ha behövt ett miljonprogram så fick det i stället ett miljonärsprogram, med dyra hyres- och bostadsrätter. Det är en utveckling driven av fondjättar och byggbolag. Ett samhälle för miljonärer, med haltande särlösningar för dem som halkat efter på det snedfördelade välståndets bostadsmarknad.

Med räntans återkomst kan 2020-talets byggande inte överlåtas åt privata investerare på samma sätt som under det gångna decenniet. 2020-talet måste innebära en återkomst för den investerande staten, som med en övergripande plan för bostadsförsörjningen knyter samman infrastruktur med arbetsmarknad och bostadsförsörjning. Endast så kan vi göra 20-talet till decenniet då vi trots motgångar klarar av att tillgodose allas behov av en bra bostad till en rimlig kostnad.

Martin Hofverberg
Chefekonom, Hyresgästföreningen

Ragnar Bengtsson
Bostadsmarknadsanalytiker Hyresgästföreningen