Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Valfrihetssystemet skapar betydande kvalitetsskillnader

Valfrihetssystem i äldreomsorgen innebär svårigheter att styra, kontrollera och sanktionera de utförare som inte är seriösa – och de är allt för många. Nedskärningar och långtgående privatiseringar har försatt oss i ett läge där det är svårt att skydda de äldre, slutreplikerar Mirjam Katzin till Vårdföretagarna.

Publicerad: 4 maj 2020, 08:06

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

”Kraven på företagen bör därför vara tuffare, men är det ofta inte därför att kommunerna prioriterar att gynna småföretagande,” skriver Mirjam Katzin.

Foto: Børge Sandnes/Colourbox


Ämnen i artikeln:

PrivatiseringKommunerLOVVårdföretagarnaCoronaviruset

Som vanligt när nackdelar med välfärdens privatisering påtalas, svarar näringslivets företrädare med en blandning av självömkan, personpåhopp och halmdockeresonemang. Jag ska trots det försöka svara sakligt på vad Anna Bergendal, tidigare företrädare för Moderaterna och nu för Vårdföretagarna, skriver. 

Först kan vi klippa ned några halmdockor. Jag har inte påstått att alla privata omsorgsföretag gör ett dåligt jobb eller att de skulle orsaka att smitta sprids. Tvärtom är jag övertygad om att vårdarbetarna också i privat äldreomsorg gör sitt allra bästa utifrån förutsättningarna.

En del omsorgsföretag är seriösa och har goda samarbeten med kommunerna. Problemet är att systemet inte kan garantera omsorgens kvalitet i sin helhet. Många kommuner vittnar om fuskande och oprofessionella utförare som de har svårt att bli av med. Något min kommande avhandling tydliggör är att valfrihetssystem innebär svårigheter att styra, kontrollera och sanktionera de utförare som inte är seriösa – och de är allt för många.

Valfrihetssystemet skapar betydande kvalitetsskillnader mellan den bästa och sämsta omsorgen, och dålig omsorg är i en situation av pandemi inte bara beklagansvärd utan direkt farlig. Kraven på företagen bör därför vara tuffare, men är det ofta inte därför att kommunerna prioriterar att gynna småföretagande.

Bergendal påstår också att jag inte kan den lagstiftning jag studerar – ett billigt och felaktigt påhopp. Det stämmer att kontrakten generellt är kortare i ett valfrihetssystem än i traditionell upphandling och att kommunerna kan ändra förfrågningsunderlagen för nya utförare när de vill.

Det går dock inte att ändra redan ingångna kontrakt på andra villkor än avtalade. Nästan alla hemtjänstavtal i LOV-kommuner har tre till sex månaders uppsägningstid eller längre. Vissa avtal ger kommuner rätt att ändra med kortare varsel, ofta två månader. Det är fortfarande lång tid i en kris. Som Bergendal påpekar har en del kommuner krisklausuler – men ganska få. Avtalsvillkoren är utformade för att säkerställa förutsättningarna för privata utförare, inte kvalitetsarbetet i en pandemi.

En kris som denna blottar systemets svagheter. Att det finns brister i äldreomsorgen kan nog alla – oavsett politisk tillhörighet – nu vara ense om. Nedskärningar och långtgående privatiseringar har försatt oss i ett läge där det är svårt att skydda de äldre. Låt oss föra en öppen debatt om systemets tillkortakommanden så att vi kan gå vidare mot trygga kvalitativa former för vår gemensamma välfärd.

Mirjam Katzin, doktorand i äldrerätt, Juridiska fakulteten Lunds universitet, aktiv i Vänsterpartiet

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News