Vad skulle Habermas säga om sjukvårdsdebatten?

Grunden till Habermas resonemang går att finna i hans epistemologi om tre kunskapsintressen. De första två – de tekniska och de praktiska kunskapsintressena – fokuserar på kausala samband respektive förståelse. Främst problematiseras det tidigares hegemoni som sanningssägare: fullt rimligt inom naturvetenskapen, mer tveksamt inom samhällsvetenskapen. Mer sällan i förgrunden är det tredje – emancipatoriska – kunskapsintresset där reflektion är centralt, särskilt för att kritiskt ifrågasätta rådande maktförhållanden – enligt vår mening allt mer väsentligt för en patientcentrerad och jämlik sjukvård.

I sitt magnum opus Kommunikativt handlande påstår Habermas att systemvärlden (marknaden, byråkratin) koloniserat vår livsvärld (familjen, vänskapen, föreningslivet). Systemvärlden styrs av pengar och makt i syfte att övertyga ”den andre”. Livsvärlden, däremot, styrs av det goda samtalet i syfte att nå konsensus. Koloniseringen är kanske tydligare än någonsin i tider av obekymrat gillande och delande av reklam och propaganda på våra personliga sociala mediesidor. Men Habermas är ingen gnällspik, han menar att systemvärlden behövs för att samhället ska fungera, men det behövs lika mycket en kolonisering åt det andra hållet där livsvärlden spiller över på systemvärlden.

Så, vad skulle Habermas säga? Antagligen att det är hög tid att erkänna andra kunskapsintressen än det tekniska, särskilt i sjukvården. Kanske också att vi ska vara försiktiga med att separera fakta och värdeomdömen – är det ens möjligt med ”värdebefriade” fakta för komplexa samhällsfrågor? Resonemang om individens fria val, jämlik vård etcetera behöver lika mycket genomsyras av fakta om kvalitetsvinster som förstås som normativa utsagor. Samtidigt behöver de senare vägledas av såväl den representativa som den deliberativa demokratin – vad är vår gemensamma syn på vad som är värdefullt och önskvärt för ett hållbart samhälle? Endast på detta sätt kan förfördelade patientgrupper frigöras.

Habermas hade sålunda förmodligen tyckt att våra arbetsplatser och organisationer bättre behöver präglas av demokrati där dialog och tillit premieras snarare än konkurrens och kontroll. Kanske hade han tyckt att vi är något på spåren, att livsvärlden håller på att spilla över på systemvärlden. Åtminstone är vår vokabulär under förändring: mätning och kontroll tycks så sakteliga ersättas av tillit och personcentrering – begrepp där människors levda erfarenhet motarbetar orättvisa maktförhållanden och rigida regelverk.

Han skriver imponerande svårt för någon som framhåller vikten av god kommunikation. Ändå är det tydligt att det intersubjektiva, det vi människor förmår åstadkomma tillsammans i jämlika samtal, är vad Habermas framhåller som viktigast. Vi är ju trots allt ”sociala djur”, som Aristoteles uttryckte det. Antagligen är just det genuint inlyssnande och icke-forcerade samtalet vad vi behöver i vår korta-och-snabba-tweets-samtid. Alltså, att samtalet ”öppnar snarare än stänger” för att citera Alvesson och Sköldberg, som skrivit om Habermas. Fullt begripligt, dessutom.

Erik Eriksson, forskare, Chalmers tekniska högskola

Svante Lifvergren, utvecklingschef och läkare, Skaraborgs sjukhus