Vad är viktigast sjukvården eller Januariavtalet, L och C?

Att Socialdemokraterna under de senaste fem åren misslyckats att kapa vårdköerna och ta tag i den kompetensbrist som råder inom vården borde vara illa nog. Men nu tiger man medan en momschock försvårar för privata vårdaktörer. Socialdemokraterna medverkar därmed till att förvärra situationen, när väl fungerande verksamheter fördyras och riskerar att läggas ned. Januarisamarbetet verkar kunna stjälpa, snarare än hjälpa, situationen.

I och med att Skatteverket har stipulerat att alla vårdmottagningar från och med den 1 juli i år ska betala moms när vårdpersonal hyrs in kommer personalkostnader för stora delar av sjukvården fördyras.

Det handlar bland annat om lösningar som syftar till att förenkla för patienter – till exempel när en hudläkare har kontrakt med en vårdcentral om att träffa patienter där en dag i veckan, i stället för att patienterna själva ska uppsöka hudläkarmottagningen. Beslutet innebär att privata vårdgivare missgynnas, då dessa inte kompenseras för momskostnader på samma sätt som verksamhet som bedrivs i offentlig regi.

I riksdagens skatteutskott har reaktionerna inte låtit vänta på sig. Kristdemokraterna har bland annat krävt att regeringen tar initiativ till att neutralisera den olikbehandling av privata och offentliga vårdaktörer som Skatteverkets beslut innebär. Även utskottets centerpartistiska och liberala ledamöter har uttalat starkt missnöje med regeringens hantering av situationen, eftersom de menar att detta strider mot Januariavtalet.

Kristdemokraterna finner de svar som finansminister Magdalena Andersson (S) gett på utskottets frågor helt otillräckliga. Ministern menar att de verksamheter som drabbas kan välja att timanställa personal i stället för att hyra in den, samt att även privata aktörer kan kompenseras för momskostnader via en schablonersättning som enligt ministern är väl tilltagen.

Men timanställningar är oftast inte aktuella för mindre sjukhus på orter i landet som är beroende av inhyrd kompetens. Vad gäller schablonersättningen täcker denna långt ifrån alltid de verkliga kostnaderna för vårdföretagen, medan kommuner och regioner själva får full kompensation. Dessutom skiljer det sig mellan olika delar av landet hur lätt det är för privata aktörer att få momskompensation överhuvudtaget.

Finansministerns likgiltighet inför frågan blir en tyst medverkan till att försvåra för privata vårdaktörer. Kanske är man så stukad av att ha misslyckats med förra mandatperiodens stora socialdemokratiska prestigeprojekt – att förbjuda vinster i välfärden – att man nu tacksamt ser på när privata aktörer begränsas på andra sätt. Konsekvenserna kommer att bli kännbara – särskilt för människor utanför storstäderna, där bristen på kompetens redan är stor och vårdmomsen riskerar att slå extra hårt.

Vi kristdemokrater har nu agerat genom att ta ett utskottsinitiativ i frågan. Vi anser att regeringens brist på agerande är anmärkningsvärd och skadlig för den svenska välfärden. Riksdag och regering kan inte överpröva Skatteverkets ställningstagande, men vi kan se till att ändra lagstiftningen så att all vård och omsorg – oavsett driftsform – har likvärdiga förutsättningar framöver. Vi kan också se till att under tiden lagstiftningen tas fram kompensera de verksamheter som drabbas – inte på det knappa och ojämlika sätt som sker i dag utan fullt ut.

Nu återstår att se om Centerpartiet och Liberalerna håller fast vid ståndpunkten att regeringen måste agera för att inte bryta mot Januariavtalet. Det är dags att välja – antingen ställer man sig bakom vårt initiativ och försvarar mångfald inom välfärden på allvar eller så håller man finansministern om ryggen för att rädda Januariavtalet och prestigen.

Acko Ankarberg Johansson, riksdagsledamot (KD), ordförande socialutskottet

Hampus Hagman, riksdagsledamot (KD), ledamot skatteutskottet