Utöka BVC:s ansvar för barn och unga

I takt med att barns kroppsliga hälsa har förbättrats synliggörs alltmer faktorer som påverkar barns och ungdomars mentala hälsa. Faktorer som inlärningssvårigheter, psykosociala svårigheter, diagnoser och benämningar såsom ”beteendeproblem” har fått en alltmer framskjuten plats i hälsodiskussionen. Samtidigt upplever många barn och unga som mår dåligt, att de slussas runt mellan olika organisationer. Detta snarare än att få någon riktig och konkret hjälp. Under de senaste åren har flertalet undersökningar gjorts som visar att psykiska problem hos barn och unga ofta är av en sådan art och grad att det utgör ett stort lidande för såväl dem själva som deras omgivning (Folkhälsorapport, 2018).

Barnavårdscentralerna (BVC) följer barnen fram till skolåldern för att sedan lämna över dem i någon sorts limbo. Vårdnadshavarens förmåga att sköta och ta hand om barnet påverkar utvecklingen under de första åren. Senare problem hos barn och unga har emellertid ofta ett samband med omgivningen. Bland annat kan kunskap om adhd och autism tillsammans med en anpassad miljö medföra påtagliga förbättringar och tillfredställande förutsättningar för en god utveckling hos barnet.

BVC utgör en tydlig aktör under barnets första levnadsår som har möjlighet att samverka med andra aktörer. Dock finns det ingen liknande samhällsfunktion för barn och unga i skolåldern. Detta innebär att många barn, unga och vårdnadshavare inte befinner sig i någon stabil eller hälsofrämjande kontext. Ett övergripande fokus på att arbeta salutogent och förebyggande faller därmed bort. Det finns likväl ingen myndighet som tar ett helhetsansvar för att bedriva hälsoarbete riktat till barn och unga.

Vidare finns det tydliga samband mellan att ha en problematisk skolgång och senare psykiska och sociala svårigheter samt kriminalitet. Därutöver har antalet barn och unga som sökt hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin ökat påtagligt de senaste åren. Denna ökning har uppenbart flera olika orsaker, men mest relevant är att många barn och unga inte mår bra.

Den svenska välfärdsstaten kännetecknas av hög grad av institutionell fragmentisering där varje myndighet endast har ansvar för den målgrupp som klart faller inom ramen för denna organisations uppdrag. Skolan ska förmedla kunskap, socialtjänsten ska ge stöd och hjälp till personer som behöver det, primärvården är en del av hälso- och sjukvården och barn- och ungdomspsykiatrin (bup) ska bedöma och behandla psykisk ohälsa. Alltså, ingen av dem arbetar utifrån ett hälsofrämjande och proaktivt perspektiv som därtill skulle kunna uppmärksamma barn och ungas hälsofaktorer innan alarmerande signaler börjar framträda.

I värsta fall får barn och unga inte det stöd och den hjälpen som de behöver. Detta eftersom det dels kan saknas adekvat utbildad personal inom organisationerna, men också för att deras tillgänglighet är ytterst begränsad. Om det menas allvar med att personer som har självmordstankar inte ska behöva vänta på att få hjälp, och att barn och unga ska få det stöd som de behöver, krävs en strukturell förflyttning.

Det behövs en organisation som hjälper barn, unga och vårdnadshavare samt deras anhöriga i vardagen. Utvecklandet av BVC möjliggör ett kontinuerligt, uppföljande och förebyggande arbete. Detta samtidigt som det finns en organisation som kan hjälpa dem längre upp i åldrarna. Det är väsentligt att ta det psykiska välbefinnandet på allvar och göra tidiga insatser för befolkningens hälsa.

Vår tids system svarar inte mot vår tids problem. Att skolhälsovården, vårdcentraler och ungdomsmottagningar ska få större möjlighet att hjälpa barn och unga med psykisk ohälsa är inte tillräckligt. Detta kan beskrivas som ett samhälleligt sätt att ”släcka bränder utan en förinstallerad brandsläckare”, så kan vi inte bemöta våra barn och unga i en föränderlig värld.

Tina Hill, mastersstudent i kognitionsforskning, tidigare ordförande för Attention Malmö