Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Uddlös politisk hantering av social dumpning och ebo-undantag”

Att kostnaderna för långvariga socialbidrag tas lokalt ger incitament till ett slags mellankommunalt Svarte Petter-spel som för med sig flera problematiska sidoeffekter menar forskaren Jan Amcoff.

Publicerad: 18 augusti 2021, 03:15

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Socialbidragstagare är mer flyttbenägna än andra invånare, men deras flyttbenägenhet minskar över tid, skriver Jan Amcoff.

Foto: M-Production/Mostphotos


Ämnen i artikeln:

Ebo-lagenSocial dumpningFörsörjningsstödKommuner

De senaste åren har flera debatter förts om socialbidragstagares flyttningar, exempelvis har ebo-reglerna och social dumpning dryftats. Kommunpolitiker har varit tongivande och som regel ser de gärna att fler socialbidragstagare än i nuläget bosätter sig i ”någon annan” kommun, eller så anklagas andra för att handla utifrån ett sådant synsätt. Striderna kan följas åtminstone flera decennier tillbaka i tiden, möjligen ända till 17- och 1800-talens så kallade sockenkrig, då socknar (senare kommuner) försökte hindra inflyttning av fattiga.

År 2020 gavs 32 av landets kommuner möjligheter att undanta områden med sociala problem från ebo-reglerna. 11 av dem ville då undanta samtliga sina bostadsområden. Sedermera har länsstyrelserna här givits en kontrollerande roll. År 2020 fullgjorde också Statskontoret ett regeringsuppdrag att kartlägga den sociala dumpningen och föreslå åtgärder. Liksom en föregående TT-enkät visade arbetet att flertalet av de svarande kommunerna uppfattade sig utsatta för social dumpning, men ingen vill kännas vid något dumpningsbeteende. (Se rapporteringen här i DS när arbetet presenterades 2020-12-02). Trots förutsättningarna, att olika kommuner inte alls delar varandras verklighetsbeskrivningar, har länsstyrelserna nyligen fått regeringens uppdrag att samordna åtgärder mot social dumpning.

LÄS OCKSÅ: Så vill regeringen motverka social dumpning 

Hittillsvarande politiska åtgärder har ingen bäring på den incitamentsstruktur som kan antas utgöra problemens fundament, nämligen att bördorna minskar lokalt om bidragstagare bosätter sig i någon annan kommun (strängt taget oavsett hur det går till). Förutom ebo-undantag på tveksam grund, rivningar av bostadshus av perverterade skäl och mellankommunal osämja, bidrar misshälligheten kring socialbidragstagares flyttningar också till att öka stigmatiseringen av en redan utsatt grupp. För att komma till rätta med situationen skulle ansvaret för, åtminstone långvariga, socialbidrag behöva flyttas från kommun- till nationell nivå.

LÄS OCKSÅ: Jimmy Jansson: ”Vi håller på att bygga ett nytt klassamhälle” 

Fast såväl sådana (eller andra) politiska beslut som debatt fordrar goda kunskapsunderlag om problemets omfattning och karaktär. Att otvetydigt belägga social dumpning eller slå fast vilka ebo-undantag som är otillbörliga har alltså visat sig svårt (och är möjligen oväsentligt). Däremot kan det relaterade fenomenet socialbidragstagares flyttningar undersökas. Att det ännu inte gjorts är möjligen typiskt för vår tid där ”bilden av fenomen” ofta verkar tillmätas större betydelse än fenomenen i sig. I senaste numret av Socialvetenskaplig Tidskrift presenteras ändå en studie som syftar till att kasta ljus över sakläget.

LÄS OCKSÅ: Här är kommunerna som säger helt nej till ebo 

I korthet konstateras där att socialbidragstagare är mera flyttbenägna än andra invånare, men att deras flyttbenägenhet (i motsats till den generella trenden) minskar över tid. Ser man till flyttutbytet mellan storstads- och avfolkningskommuner går nettoströmmen av socialbidragstagare till storstäderna, snarare än därifrån, under nästan alla de studerade åren 1990–2017. Nettoströmmen består genomsnittligt av ett par hundra personer om året. De som ändå flyttar i motsatt riktning, till avfolkningskommuner, har en förhöjd benägenhet att flytta vidare. Färre än hälften bor kvar efter tre år. Det sista året för vilket data finns tillgängliga, 2017, avviker dock nettoflyttningens riktning från det storstadsdestinerade huvudmönstret, vilket möjligen skulle kunna tolkas som en trendförändring. Om detta motiverar politiska åtgärder är upp till läsaren.

Jan Amcoff, Docent i kulturgeografi, Uppsala universitet

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev