Tunga utredare: Inför större regioner och starkare länsstyrelser

Nästa vecka presenterar coronakommissionen sitt slutbetänkande. Det är lätt att föreställa sig att kommissionens arbete har handlat om medicinska frågor i ett politiskt perspektiv. Men egentligen är kommissionen och dess arbete intressantare än så. Framför allt handlar det om att förstå hur väl vår samhällsorganisation har klarat av den största prövning den har ställts inför sedan andra världskriget.

Har det visat sig vara en rimlig ordning med fristående statliga sektorsmyndigheter vars roll i praktiken blir viktigare än regeringens i en situation där det ställs mycket speciella krav på staten? Hur har 21 regioner tagit sitt ansvar för sjukvården när en nationell kris utvecklas? Har 290 kommuner – en del mycket stora med hundratusentals invånare, andra mycket små med några tusen invånare – i praktiken haft möjligheter att möta helt nya utmaningar i äldreomsorgen?

Och inte minst: hur har allt fungerat sammantaget?

Vi som undertecknat denna artikel är en förhållandevis löst sammansatt arbetsgrupp som vi format själva för att diskutera behovet av fortsatta strukturella reformer inom den offentliga sektorn. Detta efter att vi i olika roller haft ansvar för ett antal stora utredningar, inte minst när det gäller utformningen av samhällsorganisationen. Vår grupp formades inte för att diskutera pandemin. Men vårt arbete har genom denna fått ökad aktualitet.

Hur det offentliga Sverige ska organiseras för att kunna leverera välfärd till alla och samtidigt garantera nationell likvärdighet är komplext och det finns inga enkla lösningar. Men reformbehovet är uppenbart. Vi har under det gångna året ordnat seminarier och fört dialog med forskare och experter. Betydande enighet föreligger på flera punkter:

￭ Det krävs strukturreformer som rör både den kommunala och regionala nivån.

￭ Demokratiperspektivet talar för en starkare kommunal såväl som regional nivå. Bristande handlingsförmåga försvagar den demokratiska legitimiteten.

￭ Klimatutmaningen och de stora industrietableringarna i framför allt norra Sverige kräver en kommunal och regional kapacitet som inte är självklar i dag.

￭ Urbaniseringen och den demografiska utvecklingen driver på skillnaderna mellan kommunerna; de små blir mindre och de stora blir större. Kommunindelningen svarar därmed inte mot dagens och framtidens funktionella krav.

 ￭ De utmaningar som kommunerna står inför kan inte enbart lösas med förändringar i det kommunala utjämningssystemet. I och med att kommunindelningen inte är ändamålsenlig behöver kommunerna utveckla en strategisk samverkan i mer fasta kommunkonstellationer.

￭ Kommunal försöksverksamhet, varigenom kommuner kan ges undantag från vissa lagar och regelverk, är viktig.

￭ Den regionala nivån är fragmentiserad. Vi har för många regioner.

￭ Länsstyrelserna har ett för snävt uppdrag. Staten är för svag och för uppdelad på regional nivå. Länsstyrelserna bör bli färre och starkare.

￭ Vi behöver inte nya stora och omfattande utredningar av samhällsorganisationen. Strukturfrågorna är utredda, likaså frågor om digitalisering inom välfärden. Det är dags att gå från utredning till att bereda operativa beslut. 

Coronakommissionen presenterar sin slutrapport några månader före ett riksdagsval. Visst ska det politiska ansvaret diskuteras, men det är angeläget att vi också låter rapportens analys och slutsatser sjunka in och remissbehandlas. Därefter är det tid för handling. Rätt hanterad kan ”tajmingen” visa sig vara mycket lyckosam. En nyvald riksdag och en regering med nytt mandat kommer att ha ett gediget underlag för att lägga fast reforminriktningen för en ny mandatperiod.      

Niklas Karlsson
Tidigare ordförande för Kommunutredningen

Mats Svegfors
Tidigare ordförande för Ansvarskommittén

Barbro Holmberg
Särskild utredare, Indelningskommittén

Sören Häggroth
F d statssekreterare i finansdepartementet

Eva E Eriksson
F d landshövding och särskild utredare

Peter Larsson
Ledamot i Ingenjörsvetenskapsakademien