Timbro: Skotsk sjukvård är verkligen ingen förebild

Den senaste tiden har Skottland lyfts fram som en förebild för svensk sjukvård, bland annat i Sveriges Radios Studio Ett (22/1). Orsaken till detta är tankesmedjan Arena Idés rapport ”Skottland visar vägen – en annan sjukvård är möjlig” av Lars Taxén.

Arena-rapporten hyllar Skottland för att dess sjukvård bygger på samarbete snarare än konkurrens och att man anammat tillitsbaserad styrning. Rapporten är dock ett sällan skådat exempel på hur debattörer kan vilseleda med ett selektivt urval. De ”häpnadsväckande resultaten” som utlovas i inledningen lyser med sin frånvaro.

De få vårdrelaterade resultat som redovisas, som dödligheten för patienter i ”Clostridioides difficile-infektioner”, verkar ha valts på måfå och saknar koppling till den svenska sjukvårdens problem med tillgänglighet. I de avseendena är varken Skottland eller någon annan del av Storbritannien en förebild. Köerna på akutmottagningar är rekordlånga där också.

De skotska resultaten sätts inte heller i något perspektiv. Ett exempel är den förtida dödligheten, som minskade med 18 procent i Skottland 2007–2017. Men det är inte uppenbart att det beror  på sjukvården; folkhälsan spelar också roll. Folkhälsan i Skottland har varit så dålig att forskare talat om en ”skotsk effekt”, eftersom den förtida dödligheten är mycket högre än i jämförbara områden i England. Arena-rapporten tar inte hänsyn till det och jämför inte de skotska resultaten med utfallen i något annat sjukvårdssystem.

Studerar man den skotska sjukvårdens resultat närmare och jämför med närliggande system som Englands imponerar de inte. En studie som analyserade den sjukhusrelaterade dödligheten i England och Skottland, en indikator på sjukhus övergripande kvalitet, visade att dödligheten var betydligt högre i Skottland. Dessutom har den minskat långsammare över tid.

En möjlig förklaring till det är att England, till skillnad från Skottland, tillämpat öppet redovisade kvalitetsmått och den sortens målstyrning som Arena kritiserar. Forskning som tittat på effekterna av att betygsätta engelska sjukhus har funnit att kötiderna minskade samtidigt som dödligheten sjönk jämfört med Skottland, där patienter inte erbjöds samma kvalitetsinformation och där förutsättningarna för konkurrens därmed var sämre.

Finns det då inget Sverige kan lära av den skotska sjukvården? Jo, att ge vårdpersonal större inflytande är förstås en god idé. Primärvården i Skottland kännetecknas, liksom i framgångsrika sjukvårdssystem som Nederländernas och Norges, inte av tungrodd politisk styrning.

Tvärtom bygger den på egenföretagare som äger och driver sina praktiker. De privatpraktiserande läkarna är direkta avtalsparter med det offentliga, till skillnad från i Sverige där regionerna fattar beslut om ersättningar och primärvårdens uppdrag utan förhandlingar med professionen.

Det behövs fler, inte färre, privata aktörer i svensk sjukvård. Framför allt vore det välkommet med reformer som underlättar för fler läkare i Sverige att, liksom i Skottland, driva egna mottagningar och få större självbestämmande. Både läkare och patienter trivs nämligen bäst på privata, ägarledda vårdcentraler. Förhoppningsvis vill Arena också att fler läkare ska få äga sin egen vårdcentral.

Emanuel Örtengren, programansvarig välfärdsfrågor, Timbro