Tillgången till hjälpmedel måste bli mer jämlik

Under våren har samhällets hela fokus legat på coronapanedmin och hur den ska hanteras. Det har varit nödvändigt, inte minst från regionernas och hälso- och sjukvårdens sida. Men parallellt pågår utvecklingen på andra fält som är relevanta för våra patienter och invånare. Det handlar bland annat om de tekniska hjälpmedel för personer med olika funktionsvariationer som utvecklas i snabbt tempo, och som underlättar ett deltagande i arbets- och samhällslivet på ett sätt som tidigare inte varit möjligt för många grupper.

I maj i år presenterade myndigheten för vård- och omsorgsanalys sin rapport ”Med varierande funktion. Förskrivning av konsumentprodukter som hjälpmedel vid funktionsnedsättning”. I rapporten kommer man fram till att vanliga tekniska produkter numera ofta kan användas som hjälpmedel, och att det kommunala självstyret innebär att förskrivning av hjälpmedel, såväl medicintekniska produkter som konsumentprodukter, kan variera över landet.

Man lyfter också fram att ansvaret att erbjuda hjälpmedel är delat mellan olika samhällssektorer, där hälso- och sjukvården har ansvar för hjälpmedel i det dagliga livet medan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ansvarar för hjälpmedel i arbetslivet och skolhuvudmännen för hjälpmedel för utbildning. Rapporten belyser enbart konsumentprodukter som fungerar som hjälpmedel, men samma uppdelning gäller även hjälpmedel i stort.

Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att vården i Sverige ska vara jämlik och ges till den med störst behov, men den reglerar inte vilka typer av hjälpmedel som kan förskrivas. Diskrimineringslagen å sin sida syftar till att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett till exempel funktionsnedsättning. Och med diskriminering, konstaterar man i rapporten, avses bland annat bristande tillgänglighet, vilket innebär att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att åtgärder inte har genomförts för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättningen.

I takt med att den tekniska utvecklingen går framåt ställs vi inför nya typer av utmaningar som behöver tacklas. Vi kan inte ha hjälpmedel som enbart förskrivs till personer i kontakt med Arbetsförmedlingen men inte till andra, som är i lika stort eller större behov men får en helt annan bedömning på annat håll.

När regionerna nu övertagit det regionala utvecklingsansvaret behöver vi inte bara fokusera på hälso- och sjukvård, utan även på hur regionen på mer ett proaktivt sätt kan ta ansvar för invånarnas hälsa och delaktighet i samhället.

Många personer med funktionsvariation hamnar fortfarande mer eller mindre utanför, vilket är helt oacceptabelt. Det är politikens uppgift att se till att den tekniska utvecklingen kommer alla till del genom att organisera stödet till invånarna utifrån de behov som finns.

Det är min förhoppning att den här rapporten ska ligga till grund för en bredare diskussion om hur tekniska hjälpmedel, vare sig det handlar om konsumentprodukter eller renodlat medicintekniska produkter, kan bidra till ett mer inkluderande samhälle, och att regionerna ställer sig till förfogande för att ta frågan framåt i den takt som behövs.

Susanne Nordling, gruppledare (MP)  i Hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Stockholm