TCO: Staten behöver ta ett större ansvar för välfärden

Kommunalskattehöjningen i Danderyds kommun med 1.40 kronor på varje hundralapp aktualiserar debatten om skatteutjämningssystemet. Är systemet felkonstruerat eller är den kommunala ekonomin misskött. Kanske ligger sanningen nånstans mittemellan. Samtidigt har nyss remisstiden för ”Lite mer lika, översyn av kostnadsutjämningen” gått ut.

Alla landets invånare måste kunna få äldreomsorg eller utbildning efter sina egna behov, inte efter storleken på grannarnas lönekuvert. Tillgången till skola och omsorg ska inte heller bero på om det är många grannar som också behöver äldreomsorg.

Då behöver kommuner och regioner likvärdiga förutsättningar att finansiera vård, omsorg, utbildning, kollektivtrafik och övriga kommunala åtaganden. Medborgarnas tillgång till service ska inte avgöras av vare sig inkomstnivå eller servicebehov hos övriga invånare i kommunen. Därför behövs det ett väl fungerande utjämningssystem mellan kommunerna eftersom den kommunala inkomstskatten finansierar största delen av välfärdstjänsterna till medborgarna. Systemet ska justera både för opåverkbara skillnader i skattekraft och i kostnadstryck. Ovanpå det finansierar statsbidrag ungefär en fjärdedel av utgifterna.

Ändå skiljer det 6 kronor på varje hundralapp man får i lön mellan den högsta och lägsta skattesatsen. Det betyder att en specialistsjuksköterska eller gymnasielärare i Dorotea eller Munkedal som tjänar 34 000 per månad betalar hela 1 500 kronor mer i skatt per månad än en som bor i Vellinge eller Solna. Detta utan att det kan anses avspegla aktiva politiska prioriteringar i service- och avgiftsnivåer.

Att reformera kostnadsutjämningen, den del av systemet för finansiering av välfärdstjänsterna som ska fånga in opåverkbara skillnader i förutsättningarna vad gäller kostnader är inte tillräckligt. Inte minst mot bakgrund av att den ekonomiska pressen på kommunerna kommer att fortsätta öka framförallt på grund av fler äldre. Andelen som är över 80 år kommer att öka med nästan 50 procent på tio år, barn och ungdom med 10 procent men i arbetande ålder, 20 – 64 år, endast med 6 procent. Försörjningskvoten stiger från 75 till 89 till år 2026. Som exempel kan nämnas att 1 000 nya skolor och förskolor behöver byggas de närmaste tre åren, och utgifter för grundskolan och äldreomsorgen med cirka 10 procent.

För att klara detta på ett rimligt sätt behöver staten ta över mer av finansieringen av de centrala välfärdstjänsterna. Det behöver ske på ett mer långsiktigt och genomtänkt sätt än genom riktade statsbidrag med olika villkor, ansökningstider och krav som synes mer till för att ge rikspolitiker mediautrymme än stabilt fungerande verksamheter.

Om Danderyds senaste skattehöjning är ett resultat av brister i effektivitet och prioritering vill jag låta vara osagt. Det vore dock djupt olyckligt om kommunerna på bredare front lämnades åt fortsatta kommunalskattehöjningar.

Det behövs därför en bredare översyn av systemet för finansieringen av de kommunala verksamheterna där statens andel av finansieringen både ökar och skapar förutsättningar för stabil och likvärdig välfärd.

Karin Pilsäter, utredare inom skatter och ekonomisk politik, TCO