Tandlös lagstiftning bakom SCB:s upphandlingshaveri

När man läser om bristfälligt genomförda uppdrag som offentlig sektor upphandlat är det lätt att få intrycket att priskonkurrens alltid är av ondo vid inköp. Efter att jag gått igenom upphandlingen som SCB gjorde av delar av AKU:n är det lätt att stärkas i en sådan övertygelse. Det är nämligen bara priset som avgjort och den vinnande aktören, som nu av allt att döma misskött sitt uppdrag, var avsevärt billigare än konkurrenterna.

Men det vore en förenklad och felaktig slutsats. Det finns nämligen åtskilliga exempel på att brist på priskonkurrens är ett minst lika stort problem. Det var till exempel en utvärderingsmodell där priskonkurrensen sattes på undantag som gjorde att Nya Karolinska betalade grova överpriser för oerfarna konsulter från Boston Consulting Group. Och från min egen bransch skulle jag kunna dra fram många exempel, som inte nått löpsedlarna, där beställare betalat hutlösa pengar genom att skapa en utvärderingsmodell i vilken priset i praktiken saknat betydelse.

Men det finns som sagt risker med priskonkurrensen och dagens upphandlingslagstiftning är illa rustad för att hantera dessa. Om vi återgår till SCB:s upphandling av AKU:n så var det ett väldigt omfattande uppdrag med åtskilliga krav på genomförandet (själva valde vi på Enkätfabriken att avstå från att delta då vi bedömde att det skulle låsa upp för mycket resurser i ett enskilt uppdrag). Så långt allt väl egentligen. Bland de anbudslämnare som kunde visa att de uppfyllde alla krav avgjordes valet av leverantör enbart av en sak: lägst totalpris. Det i sig behöver inte vara ett bekymmer heller, problemet framkommer i stället när man granskar de lämnade priserna.

Tre godkända anbud inkom. Två av dessa från etablerade företag i undersökningsbranschen. Prisskillnaden mellan dessa två är liten, cirka 7 procent. Men den vinnande leverantörens pris ligger i en helt annan härad, nästan 40 procent lägre. Dessutom från en leverantör som sysslar med lite allt möjligt och alltså har mindre specialistkunskap. I ett uppdrag av den här omfattningen och med den här betydelsen; det borde ha fått varningsklockor att ringa.

När skillnaderna är så stora sparas det rimligen på något. Vi seriösa aktörer i branschen kan till exempel ha medlyssning på alla samtal och koppla intervjun till de inmatade svaren i enkäten för kontroll, sådana insatser hade gjort att problemen kunnat undvikas, men var inget som inrymdes i priset från den vinnande leverantören. SCB borde ha kontrollerat grunderna för skillnaderna i pris och säkerställt att kvaliteten inte påverkades, men även om de gjort så är det inte osannolikt att de ändå inte kunnat underkänna det billiga anbudet.

Trots att LOU för snart tre år sedan förändrades för att minska risken för orimligt låga anbud så är det i praktiken svårt. När vi begärde överprövning fick vi avslag i förvaltningsrätten. Från inköpssidan hör jag också återkommande att man inte ens försöker ifrågasätta priser som sticker ut eftersom de egna juristerna är övertygade om att ett underkännande, även i det som framstår som tämligen uppenbara fall, inte skulle hålla för en överprövning. En sådan tillämpning kan knappast vara vad lagstiftarna tänkte sig.

Priskonkurrens är bra. Priskonkurrens kan gynna effektivisering och utveckling och är viktigt för att hushålla med skattepengar. Men det måste också finnas verktyg för att faktiskt välja bort prisnivåer som sticker ut och är uppenbart oseriösa. Det är dags att på riktigt ge de offentliga inköparna sådana möjligheter.

Daniel Sturesson, grundare och delägare Enkätfabriken