Tamas: De apatiska barnens tillstånd kan fluktuera

När har man, bortom allt rimligt tvivel, bevisat att ett barn simulerar ett sjukdomstillstånd?

Den frågan har aktualiserats i samband med tidskriften Filters reportage om två idag vuxna personer som berättar hur de som barn av sina föräldrar tvingades spela apatiska, med avsikt att därmed få ett svenskt uppehållstillstånd.

Filters reporter Ola Sandstig påstår, förutom de nämnda två fallen, att det också finns exempel på manipulerade fall bland de sex barn med varierande grad av uppgivenhetssyndrom, som är det officiella namnet, som under några veckors tid vistades i Norge åren 2004-2005.

Enligt Sandstig är den nioårige pojken Artur det tydligaste exemplet på manipulation. Och han får eldunderstöd av Peter Santesson som hävdar att ”väsentliga uppgifter i källmaterialet har mörkats.”

Detta stämmer givetvis inte.

För att förstå fenomenet uppgivenhetssyndrom är det viktigt att inse att sjukdomsbilden är komplex. Tillstånden kan variera kraftigt, framför allt i ett tidigt skede. Jag beskriver flera liknande fall i min bok De apatiska. Den tioåriga flickan Mariana pendlade exempelvis mellan djup nedstämdhet och kraftiga vredesutbrott, mellan svår depression med total tystnad och instängdhet, parat med aggressiva utbrott mot syskon och andra närstående, innan hon till slut la sig ner, slutade äta och dricka och tvingades sondmatas.

Jag tror att många av oss ser just dessa svårast sjuka barn, liggande i katatoniska, orörliga tillstånd med sond i näsan, när vi tänker på de så kallade apatiska barnen. Men tillståndet innefattar som sagt en mängd varierande uttryck.

Det stora problemet med Sandstigs text är att han fokuserar på detaljer i komplexa journalhandlingar, i sjukdomstillstånd som kan fluktuera kraftigt, speciellt i inledande faser, utan att berätta de stora, avgörande dragen.

Sandstig påstår att Artur, enligt de norska journalerna, gick från att ”sitta i rullstol till att stå, gå, leka, prata”. Men han nämner inte med ett ord att Arturs svenske läkare, dagen efter att nioåringen var tillbaka i Sverige, förfärat konstaterade: ”Pojken var apatisk när han åkte iväg och han kom tillbaka i ett betydligt sämre skick.”

Sandstig nämner inte heller i sitt reportage att Artur, trots att familjen fick uppehållstillstånd ett år senare, fortsatt låg kvar i sin säng, stum och närmast orörlig i ytterligare mer än sex månader. Hösten 2006, när jag gjorde mitt reportage till Uppdrag Granskning, beskrev Arturs läkare pojkens tillstånd på följande sätt:

”Vi har kunnat dra sond, men pojken kan inte stå på benen och har svårt för att tugga när han äter. Och han har fortfarande inte sagt ett ord.”

Varför Artur skulle fortsätta att simulera, månad efter månad efter att det påstådda målet - ett svenskt uppehållstillstånd - var uppnått, ja om detta säger Sandstig naturligtvis inte ett ord. Så vem är det egentligen som har mörkat väsentliga uppgifter?

Problemet med Sandstigs text i Filter är att han just använder sig av att ”mörka”, för att använda Santessons ord, ”väsentliga uppgifter i källmaterialet.”

Sandstig skriver till exempel att ”tioårig svårt sjuk flicka ”blev klart piggare, om än inte helt återställd” i samband med att hon avvisades från Norge. I journalerna står:

”Ved avreise fra [Norge] er hun i samme forfatning (tillstånd) som ved ankomst fra Sverige”.

Sandstig hävdar att två svårt sjuka sextonåriga tvillingsystrar också blev friska i Norge. I journalerna står något helt annat; att flickorna var lika sjuka när de skickades tillbaka till Sverige i oktober 2004 som när de anlände till Norge några veckor tidigare:

”Tilstanden var uendret. Liggende på båre, apatiske, bare det ene barnet kunne sitte…. Da politiet i Sverige så hvilke tilstand barna var i blev det umiddelbart sendt bud på ambulanse og barna ble ført til sykehus i Gøteborg.”

Likadant är det i fallet Artur.

Den avgörande uppgiften här är inte att Arturs tillstånd fluktuerade, att han ibland mådde lite bättre, ibland lite sämre under några få veckor i Norge, utan att Artur låg sjuk i mer än ett och ett halvt år efter att Sandstig påstår att han tillfrisknade.

Det är sådana avgörande uppgifter jag har fokuserat på. Och det är just sådana avgörande uppgifter Sandstig konsekvent förtiger.

Fallet Artur visar - om något - hur snabbt hela debatten om de apatiska barnen har tappat fotfästet. När en pojke, som bevisligen legat svårt sjuk i 18 månader efter att han påståtts ha tillfrisknat, används som ett slagträ i debatten för att bevisa manipulation, då har vi svikit både de idag två vuxna personerna som berättar om övergrepp i sin barndom i Filter. Och de ungefär 1000 barn som diagnostiserats med uppgivenhetssyndrom - och som legat svårt sjuka i månader, ibland i år.

Gellert Tamas, journalist och författare till boken ”De apatiska”