”Syftet med religiösa friskolor höljt i dunkel”

REPLIK I debattartikeln ”Vi är innerligt trötta på att demoniseras” (DS 18/1) försöker företrädare för två kristna lobbyorganisationer, Svenska Evangeliska Alliansen och Kristna friskolerådet, försvara rätten att driva religiösa skolor med hänvisning till något de kallar för ”den ateistiska normen”. Är det vad väckelsekristna kallar religionsfrihet nuförtiden? Det är nämligen barns rätt till egen religionsfrihet som ligger bakom förslagen att alla skolor ska vara pluralistiska – inte ateistiska! – vad gäller livsåskådning.

För utomstående är syftet med religiösa friskolor höljt i dunkel. Är det att ge särskild religiös utbildning eller att erbjuda samma undervisning som i vilken annan skola som helst, fast med en religiös organisation som huvudman? Problemet för företrädare för religiösa skolor är att religiös undervisning är förbjuden i skollagen – av samma skäl som politisk indoktrinering är förbjuden. Samtidigt måste man hålla fram sin religiösa profil för att det ska finnas någon logik alls i att man vill driva skolor. Därför säger religiösa företrädare emot sig själva oupphörligen i friskoledebatten.

I sin debattartikel menar företrädarna för Svenska Evangeliska Alliansen och Kristna friskolerådet att kritik mot deras åsikter innebär ”demonisering”. När ens meningsmotståndare inte tål kritik är det svårt att föra seriösa politiska samtal, men det måste förstås ändå göras.

Rätten för barn till egen religions- och övertygelsefrihet är säkerställd i Barnkonventionens artikel 14, där det står att ”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Stycket där efter begränsas föräldrarnas roll till att ”ge barnet ledning då det utövar sin rätt.”

Egentligen borde detta vara oproblematiskt. Om man håller den allmänna skolan neutral genom att ta bort undantaget för religiösa skolor att driva skolor med särskild religiös inriktning, så kan föräldrarna ändå ge barnen skolning i den religion de vill att barnet ska anamma, men utanför skoltid, antingen själva eller genom till exempel koranskolor, bibelskolor eller för den delen ideologiska kurser. Det är en metod som redan används för att säkerställa barns rätt att själva forma sig en politisk åskådning, utan att någon känner det minsta att detta ”demoniserar” politiskt engagerade föräldrar.

Ett sådant arrangemang, med pluralistiska skolor inom det obligatoriska skolväsendet och respekt för föräldrars rätt att ge barn extra undervisning utanför skoltid, uppfyller alla internationella konventioner Sverige har skrivit på. Föräldrars rätt att påverka sina barn är överhuvudtaget inte ifrågasatt, det är föräldrars möjligheter att närmast helt begränsa sina barns kontakt med andra livsåskådningar som är problemet som behöver åtgärdas.

I Sverige tillåter vi inte den extrema form av isolering som hemskolning innebär, men vi tillåter den light-version som konfessionella friskolor innebär. Dock är det bara religion som har det här undantaget i skollagen, andra övertygelser på ideologisk grund tillåts inte. Till exempel kommer kommunistiska eller sverigedemokratiska skolor inte på fråga. Den här skillnaden är inte genomtänkt, för resultatet skulle vara detsamma: att barn isoleras från andra övertygelser eller livsåskådningar på grund av föräldrarnas övertygelse. En sådan isolering ger inte barn någon reell möjlighet att själva välja livsåskådning.

Överenskommelsen mellan S+MP+C+L är ett steg i rätt riktning mot en mer pluralistisk och demokratisk ordning, där barnperspektivet inte underställs föräldraperspektivet. Alla som värnar barns rättigheter borde välkomna detta.

Patrik Lindenfors, styrelseledamot Humanisterna

Ulf Gustafsson, förbundssekreterare Humanisterna

Anna Bergström, ordförande Humanisterna