Sverige måste ha en stark krisledning

Principen innebär att den som bedriver verksamhet under normala förhållanden har ett motsvarande ansvar även under krissituationer. Vi menar att principen säkert skulle fungera väl på lokal och regional nivå men att det finns allvarliga risker för haverier på den centrala nivån.

Relationerna mellan regeringen och de centrala myndigheterna är så oklara att det i värsta fall kan leda till revirstrider mellan några centralmyndigheter, samtidigt som regeringen inför hotet att bli beskylld för minsterstyre förhåller sig passiv. Detta kan få allvarliga följder för hela samhället.

Vi anser att Sverige, i likhet med flera andra västeuropeiska länder, ska ha ett stabs- och ledningsorgan på central nivå med rätt att snabbt ingripa och ”ta befälet” i vissa situationer. Karin Enström har envist avvisat denna tanke och senast i en proposition i mars 2014 konstaterat att ”ansvarsprincipen och dess konsekvenser är accepterad av och etablerad hos krisberedskapens olika aktörer”.

Helena Lindberg har hävdat att detta skulle innebära en helt förändrad förvaltningsmodell i Sverige som förutsätter omfattande grundlagsförändringar. Hon har också i cirkelbevisningens anda uttalat att ”ärligt talat är jag lite tveksam till om det är särskilt klokt att lägga en sådan uppgift på en myndighet.”

Vi rekommenderar att Karin Enström och Helena Lindberg läser vad en helt enig Försvarsberedning nyligen kommit fram till (s. 108): ”När samhällets samlade resurser inte är tillräckliga för att reducera konsekvenserna i samhället i samband med höjd beredskap vid krig och krigsfara anser Försvarsberedningen att en myndighet ska inrikta och besluta om prioritering och fördelning av tillgängliga resurser. Denna myndighet ska inte överta någon annans ansvar utan utgöra en funktion som operativt ansvarig för att utverka den nationella kris- och konsekvenshanteringen.”

Vi delar Försvarsberedningens uppfattning att Sverige behöver en myndighet med ett övergripande ansvar för att samordna samhällets insatser under en allvarlig kris. Trots Helena Lindbergs uttalade tvivel på sin egen myndighets kapacitet och förmåga finns det enligt vår mening mycket som talar för att en sådan uppgift bör läggas på MSB.

Ett sådant nationellt samordningsansvar ska naturligtvis ytterst styras av regeringen, lämpligen genom någon handlingskraftig funktion inom Regeringskansliet. Förebilder för en sådan modell finns exempelvis i Italien. Embryot till regeringskansliets förstärkta styrfunktion på detta område finns redan inom statsrådsberedningen men det är en bra bit kvar innan vi kan tala om en styrfunktion ”på riktigt”.

Samhället måste ha som prioritet att förbereda sig för kriser - nästa kris kan redan vara på väg. Att ansvarsprincipen skulle vara lösningen verkar direkt hämmande i det förberedande arbetet och kan mycket väl bli förödande i den akuta händelsen.

Vi uppmanar nu Karin Enström att tillsätta en utredning utifrån Försvarsberedningens förslag med en operationellt ansvarig myndighet under kraftfull styrning från regeringskansliet. Inriktningen för utredningen måste vara att skapa en förmåga till stark krisledning på nationell nivå i Sverige – helst så snart som möjligt.

Björn Eriksson, f d rikspolischef, ordförande i organisationen Säkerhetsbranschen

Johan Färm, specialist på samhällets krishantering, vd BRM Europe AB