Svepande kritik mot lågaffektivt bemötande

Lågaffektivt bemötande är dels ett förhållningssätt, dels en metod för hantering av problemskapande beteende, utvecklad i Storbritannien och Sverige. Arbetssättet används med bra resultat på hundratals skolor, i förskolor, på LSS-boenden, på HVB-hem, i psykiatriska verksamheter och på äldreboenden över hela landet, och sprids för tillfället över världen. Lågaffektivt bemötande utvecklades i syfte att minska risken för våld inom pedagogiska verksamheter.

Lärarnas Riksförbunds huvudskyddsombud för Stockholm Stad, Irene Ziverts, beskrev i en artikel i tidsskriften Skolvärlden nyligen att antalet anmälningar kring elevers hot och våld på Hjulstaskolan har ökat kraftfullt. Ziverts beskriver att hot och våld har ökat därför att skolan har infört lågaffektivt bemötande. Ziverts bygger sin analys av vådan av lågaffektivt bemötande enbart på problemen på Hjulstaskolan. De hundratals skolor som använder lågaffektivt bemötande med bra resultat ignoreras.

Ziverts beskriver, att personalen på Hjulstaskolan inte längre tar tag i de problem som uppstår, utan lämnar situationen om en elev vägrar göra som läraren säger eller agerar ut. Ziverts beskriver det som pågår som att skolpersonal inte tar ansvar, utan lämnar eleverna vind för våg när det blir svårt. Hon anser att just det arbetssättet har inneburit att våldet mellan elever och elevers våld och hot mot lärare har ökat.

Det är mycket möjligt att hon har rätt. Fast det arbetssätt hon beskriver har dock inget med lågaffektivt bemötande som förhållningssätt och metod att göra. Därför blir kritiken förfelad.

Lågaffektivt bemötande ska alltid användas som del i ett strukturerat kvalitetsarbete. Gärna som del i en väldigt enkel kvalitetssäkringsmodell: Hantera, utvärdera, förändra.

Hantera

Skolan måste ha metod för att hantera det som händer i skolan. Barn är våldsammare än vuxna, och har personalen inte någon metod för att hantera det, blir det våldsamt. Men, det är inte en ordningsfråga, det är en pedagogisk fråga. När vi enbart såg det som en ordningsfråga, för 50 år sedan, var skolan en otrygg plats för eleverna. Därför utvecklades lågaffektivt bemötande som metod.

Vi brukar dela upp lågaffektiva hanteringsmetoder i två grupper:

￭ Metod för att avvärja incidenter. Det innebär att skolpersonal inte ska öka risken för våld genom att sätta hårt mot hårt eller använda sig av straff och konsekvenser, som är oförståeliga för eleven. Skolpersonal ska behålla sitt eget lugn och hjälpa eleven genom svåra situationer. Inte genom att lämna eleven, utan genom att vara kvar i situationen och stödja eleven. Rent praktiskt handlar det om att vara försiktig med dominansverktyg som direkt och insisterande ögonkontakt, om att prata lugnt även i stressade situationer och om att avleda vid behov. Och fram för allt, inte provocera fram konflikter.
￭ Eskalerar en situation så att eleven utsätter andra, lärare eller elever, för våld, måste det hanteras också. Det görs ibland genom att få bort andra elever och låta eleven rasa ut, ibland genom fysiska interventioner där personal måste kunna hantera fysiskt våld på ett säkert och tryggt sätt. I skolan rekommenderar vi metoden Studio III, som bygger på jiu jitsu och är utvecklad i syfte att säkra trygghet och säkerhet för både personal och elever. Metoden är effektiv och ofarlig, och används i stället för farliga metoder som fasthållningar.

Lågaffektivt bemötande är därför inte att lämna eleven i svåra situationer. Lågaffektivt bemötande är att säkra en professionell hantering av även våldsamma beteendeproblem. Ziverts beskrivning av lågaffektivt bemötande skiljer sig avsevärt från det ovan beskrivna. Därmed blir kritiken förfelad. Men lågaffektivt bemötande kan aldrig stå allena, utan måste kombineras med utvärderings- och förändringsmetoder.

Utvärdera

En bärande princip i lågaffektivt förhållningssätt är att vi måste utvärdera varje misslyckande. När det händer incidenter måste skolpersonalen därför utreda orsaken, så att vi kan förebygga upprepningar.

Förändra

Sedan måste vi förändra. I lågaffektivt tänkande jobbar vi med att:

￭ Öka stödet. Det behöver inte vara i form av elevassistenter, men kan vara i form av ökad struktur på lektioner och raster och genom flexibla lösningar för de elever som har det svårt. Skollagen är tydlig med att elever som inte klarar sig ska ha stöd. Det är skollagens kardinalmetod.
￭ Träna eleven. Skolans uppdrag är att träna elever till att kunna ingå i samhället som vuxna. Så skolan tränar färdigheter och strategier.

Att ringa hem till elevens föräldrar, att säga ifrån eller att bortvisa eller stänga av en elev är inte förändringsmetod. Det finns inget stöd i forskning för den typen av metod. Träning och stöd finns det däremot mycket stöd för.

Skolans uppdrag

I Sverige har vi bestämt att alla barn ska gå i skolan så att de utvecklar sig till bra samhällsmedborgare som bidrar till det gemensamma. Skolan ska vara trygg, så att barnen kan utvecklas. Därför förordar en del hårdare tag med argumentet att vi inte kan låta ett fåtal stökiga elever förstöra för de välartade eleverna. Problemet är att Skollagen gäller även de stökiga eleverna. Om vi stänger av dem från skolan kommer de i högre grad att misslyckas med att nå skolans mål, vilket ökar utslagningen i just den grupp elever vi vet får störst problem om de inte når målen.

En bra professionell skola har metoder som innebär att de välartade eleverna lyckas och att de stökiga eleverna når skolans mål trots deras svårigheter att ingå i skolans vardag. Det är så Skollagen är formulerad. Klokt. Men det kräver att skolan erbjuder stöd till de elever som inte klarar sig lika bra som de flesta. Skollagens kardinalmetod är stöd.

Därför måste vi implementera lågaffektivt bemötande som metod för hantering av beteendeproblem, men vi måste även kombinera det med bra utvärderingsmetoder och bra stöd och träning.

Och vi bör kunna kräva av skyddsombuden att de gör konkreta bedömningar av vad som inte fungerar och kommer med relevanta lösningsförslag. Gärna genom en kvalitetssäkringsmodell som Hantera, utvärdera, förändra, istället för att komma med svepande metodkritik och allmänna rekommendationer om hårdare tag. Skolan ska vara ett tryggt ställe för alla barn.

Bo Hejlskov Elvén, leg. Psykolog

Annika Kyhlberg, leg. psykolog,

Annica Kosner, leg. psykolog,

Stefan Boström, leg. psykolog

Térese Österholm, leg. psykolog

Hanna Kviman, leg. psykolog

Barry Karlsson, leg. psykolog, specialist I neuropsykologi

Malin Holm, leg. psykolog

Annika Laestadius, leg. psykolog

Ulla Thorslund, leg. psykolog

Anton Sjögren, leg. psykolog

Christian Bergbom, leg. psykolog

Tina Emet, leg. psykolog,, specialist I neuropsykologi

Cristina Andersson, leg. psykolog

Camile Arucaj Ferizi, leg. psykolog

Erik Rova, leg. psykolog

​​​​​​​Bo Hejlskov Elvén, leg. Psykolog