Stora prisskillnader på vatten mellan kommuner

Svenskt Vatten har just sammanställt och analyserat hur avgifterna för vatten och avlopp (VA-taxorna) har utvecklats under 2019. Huvudsakligen fungerar kommunalt VA bra, flera kommuner ser dock inte ut att klara sitt uppdrag över tid utan omfattande åtgärder. För detta krävs förbättrad förnyelseplanering och investeringsplaner, men även ökade resurser –personella som ekonomiska. Taxorna behöver i snitt fördubblas på 20 års sikt.

Motsvarar då taxornas utveckling de behov som framtiden visar? Det korta svaret är nej. Jämfört med förra året är det något fler som höjer sin taxa, men trendbrottet är svagt. En tredjedel av Sveriges kommuner har lämnat taxan oförändrad, några har till och med sänkt den.

Är inte detta bra? Nej, utan finansiella muskler klarar ingen kommun att leverera hållbara vattentjänster över tid. Nyinvesteringar, liksom förnyelse av äldre anläggningar, släpar efter.

Klimatförändringarna ställer nya krav, föroreningar i form av kemikalier, läkemedelsrester och mikroplatser ska tas om hand.

Från Svenskt Vattens sida konstaterar vi att ökningstakten av taxan är skrämmande låg. Vi noterar att många kommuner saknar kapacitet att genomföra nödvändiga investeringar. Det är särskilt tydligt för mindre VA-organisationer. Vi tror att en stabil VA-organisation bör arbeta med en kritisk massa om cirka 50 000 invånare, att jämföra med mediankommunen som har runt 16 000.

Variationerna är stora mellan kommunerna. Lägst avgifter har Solna, där betalar en villaägare 271 kronor i månaden för vattentjänsterna. Dyrast är Östhammar i grannlänet Uppsala. En villaboende i Östhammar betalar 1 074 kronor per månad för samma tjänst. På ett år betalar således Östhammarsbon 9 636 kronor mer än Solnabon.

Möjligheterna för landets kommuner och deras VA-organisationer att kunna ge sina invånare samma samhällsservice till likvärdiga kostnader är i nuläget små. Samtidigt ska sägas att hög VA-taxa inte ska misstolkas som ineffektiv verksamhet. Snarare handlar det om att infrastrukturen har stora behov och att antalet betalande kunder är lågt.

Att samma produkt – rent vatten i kranen och ett fungerande avlopp – kan vara 300 procent dyrare i en kommun jämfört med en annan uppfattas av många som orimligt. Att ytterliga öka detta prisgap kan upplevas svårmotiverat för många kommunpolitiker, som då möjligen avstår eller väntar med nödvändiga investeringar. En sådan utveckling skulle vara förödande för många kommuner och i slutänden innebära att deras invånare inte fick tillgång till hållbara vattentjänster på lång sikt.

Landets VA-organisationer både kan och vill ta ansvar för framtidens vattentjänster och byggandet av ett hållbart samhälle. Men det kräver en modernare vattentjänstlag, med starkare incitament för samgående och samverkan mellan kommunernas VA-organisationer. Med dagens lagstiftning ges inga förutsättningar till gemensam kassa eller prioritering för investeringar och förnyelse. Vidare är incitamenten gällande innovation och utveckling svaga då både lagstiftning och organisering tar sikte på att förvalta snarare än att utveckla. Det är inte hållbart.

Det är dags att öppna för en politisk diskussion om en modernare lagstiftning som ger förutsättningar för större organisationer med gemensam taxa. Då ges förutsättningar för starkare VA-organisationer som kan rusta sig för samhällets behov till medborgarnas nytta. Inte bara nu utan också i framtiden, inte bara i storstäder utan i hela landet.

Pär Dalhielm, vd, Svenskt Vatten