Stärkt nordiskt samarbete krävs för att bekämpa extremism

I helgen avsåg Stram Kurs med Rasmus Paludan i spetsen att återigen anordna provocerande demonstrationer i Sverige mot ”islamiseringen av Norden”, med Koranbränningar på agendan. Trots att Polisen under torsdagen (10/9) officiellt avslog Paludans demonstrationsansökan i Stockholm, finns det en överhängande risk för att liknande aktioner ändå kommer att genomföras av högerextrema sympatisörer, precis som i Malmö för två veckor sedan och som i Rinkeby i torsdags. I Norden är Koranbränningar ingen ny företeelse, utan en beprövad metod som använts av högerextrema i både Norge och Danmark i syfte att polarisera och provocera fram våldsamma reaktioner.

I Danmark har intresset för dessa demonstrationer emellertid svalnat, vilket möjligtvis förklarar Paludans nyfunna fokus på Sverige. Malmö-aktionen var i detta avseende en stor seger för den högerextrema falang som Paludan tillhör. Upplopp och våld av motdemonstranter passade väl in Paludan och högerextremisters narrativ som falskt pekar ut muslimer som en ”våldsbenägen importerad grupp” som vill stoppa det fria ordet. De motdemonstrerande malmöiterna föll i provokatörernas fälla, liksom flertalet Köpenhamnsbor tidigare också gjort.

Att kritisera Malmös beredskap för det våldsamma efterspelet är orättvist. När Koranbränningarna började populariseras i Köpenhamn var konsekvenserna liknande. Historien visar att det är svårt att hantera händelseförloppet och därför är det viktigt att dra lärdomar från övriga nordiska erfarenheter när nu ytterligare Koranbränningar riskerar att skapa social oro i Sverige. För när extremismen går över landsgränserna, så måste vi i Norden stå enade – med väl beprövade handlingsplaner – för att minska hatet och polariseringen i samhället.

I Köpenhamn har man, efter flera års erfarenhet, till stor del lyckats reducera Koranbränningarna till en parantes i den offentliga debatten. Likgiltighet, nonchalans och alternativa narrativ har visat sig vara särskilt effektivt för att dämpa provokationerna och säkerställa trygghet på gatorna – även när en högerextremistisk provokatör står och urinerar på en baconinlindad Koran i en annan del av staden. Erfarenheterna från Köpenhamn visar att det effektivt går att hantera sådana demonstrationer. Lärdomarna kan kokas ner till fem budskap, riktat till kommuner och befattningshavare:

￭ Kartlägg hotbilden och det digitala hatet. Detta för att förstå hur hatet sprids, vad det innefattar och hur det används för mobilisering av våldsamheter. Detta bidrar till en bättre lägesbild.
￭ Mobilisera civilsamhällesaktörer. Anordna alternativa aktiviteter för unga och särskilt utsatta i andra delar av staden. Engagera även dem som inte är anknutna till religiösa trossamfund, men som ändå kan bli våldsamma i sin motreaktion.
￭ Informera om yttrandefrihetens ramar. Förklara dess struktur, grundvalar och gränser – vad som är tillåtet att säga och göra, var gränsen går och vad som händer när den överträds. Sprid information genom att förse centrala aktörer såsom dialog- och områdespoliser, imamer, pedagoger och socialarbetare med relevant kunskap.
￭ Uppmuntra folk till att vända ryggen till provokationerna. Den bästa reaktionen är ingen reaktion.
￭ Samarbeta över lands- och kommungränser och dela framgångsrika erfarenheter. Paludan är kanske det tydligaste exemplet på att extremismen inte tar hänsyn till några gränser. Vi behöver därför mer nordiskt samarbete. Nordic Safe Cities, som består av 19 städer, utgör ett sådant viktigt forum, och här pågår redan dialog och metodutveckling mellan bland annat Malmö och Köpenhamn.

Jeppe Albers, direktör, Nordic Safe Cities

Gustav Plantin, projektledare, Nordic Safe Cities

Magnus Ranstorp, docent vid Försvarshögskolan och styrelsemedlem, Nordic Safe Cities