Starbrink: Mångfalden i vården en styrka i kristider

Mitt i stormen under coronakrisen uträttas stordåd, varje dag och varje natt, av alla i vården. Oavsett yrkesgrupp, och oavsett organisationsform, kraftsamlar man hos olika vårdgivare, för en god vård åt dem som drabbas av covid-19, och för att samtidigt klara att hjälpa andra patienter med akut vård som inte kan vänta.

Stockholmsregionens sjukhus backas upp av primärvårdens vårdcentraler men också av annan specialist- och öppenvård. Det är tydligt hur Stockholms många vårdgivare i denna kris blir en gemensam styrka.

Ibland riktas kritik mot att vi skulle ha för många vårdgivare, och framför allt för många privata vårdgivare. Ibland låter det som att det är själva organisationsformen; vårdval eller privata vårdgivare i sig som kostar pengar när sanningen är att det skattebetalarna finansierar är den vård som utförs, som ser till att patienter får hjälp.

Kritiken framstår som märklig för mig i normala tider, då det är tydligt hur stockholmarna både har större frihet att välja, och kortare väntetider till den vård de behöver. Och nu i krisen motbevisas klagosångarna. Den vård som drivs i privat regi hjälper till och delar bördan för coronapandemin, tillsammans med regionens egenregi-sjukvård.

Ett av de sjukhus som tar allra störst ansvar med många covid-patienter i intensivvård är Capio S:t Görans sjukhus, Sveriges enda akutsjukhus i privat regi. Nu som alltid annars får patienter naturligtvis vård på samma villkor där som på andra sjukhus, oavsett ägare och organisationsform, och regionens skattebetalare står för finansieringen.

Men också utanför akutsjukvården hjälps man åt. Den mesta planerade och öppna specialistvården ställs in och skjuts upp. Sophiahemmet, med många enskilda små och större privata vårdgivare under sitt tak, har ställt sin personal till covid-vårdens förfogande. Ersta sjukhus, som drivs av idéburna icke vinstdrivande Ersta diakoni, har blivit ett sjukhus för akuta operationer i icke-covid-vård. Det ger våra stora sjukhus möjlighet att fokusera på covid-patienter, och på de svårast akut sjuka.

I våra avtal med privata vårdgivare finns en så kallad katastrofparagraf. Den ger oss möjlighet att tvinga vårdgivare att ställa om och ställa upp i krissituationer – men denna katastrofparagraf har inte behövt användas. Samarbetet fungerar ändå.

Många enskilda med vårdutbildning har också strömmat till och återvänt till vården. Över 7 000 frivilliga svarade på regionens vädjan om hjälp och har sedan några veckor tillbaka kunnat börja hjälpa till.

En styrka för Stockholms sjukvård är också att vi har börjat bygga ut vården så kraftigt utanför sjukhusen. När coronapandemin slagit till är jag glad över att vi värnat och stärkt vår geriatrik, den specialiserade äldresjukvården med fristående kliniker (både i privat och i regionens regi).

Lika glad är jag över vår utbyggda avancerade sjukvård i hemmet (ASIH); där finns nästan lika många vårdplatser som normalt finns på alla våra akutsjukhus tillsammans. Geriatriken och ASIH vårdar äldre och svårt sjuka, som ofta är i en särskild riskzon om de skulle drabbas av covid-19, och att den vården finns separat gör att man enklare kan skydda några av de mest sårbara från coronaviruset.

I kristider går det också lättare med annat samarbete. Organisatoriska hinder visar sig lätta att övervinna och även med kommunerna fungerar sjukvårdens och regionens samverkan nu mycket smidigare. Mångfalden i vården har gett oss en ökad frihet och tillgänglighet. Och den är en styrka i kristider.

Tack till alla medarbetare i vården, alla vårdgivare och arbetsgivare i vården, alla chefer och ledare, alla kommuner för allt arbete ni lägger ned, ert engagemang och ert samarbete. Nu kan vi verkligen tala om att vi jobbar tillsammans – om samhandling.

Anna Starbrink, hälso- och sjukvårdsregionråd (L) i Region Stockholm