Ställ krav på samverkan mellan AF och kommunerna

De pågående förändringarna och den kommande reformeringen av Arbetsförmedlingen syftar till större effektivitet. Vi menar dock att reformens inriktning mot fristående aktörer, förändringarna i Arbetsförmedlingens kontorsnät och budgetförutsättningar samt myndighetens fokus på digitala tjänster riskerar att slå hårt mot samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna. Denna samverkan är av fundamental betydelse i arbetsmarknadspolitiken och måste säkerställas.

Kommunerna har ansvar för verksamheter som är viktiga för att arbetsmarknadspolitiken ska fungera, inte minst för unga och nyanlända. Det gäller bland annat yrkesvux och sfi. Möjligheten att kunna erbjuda kedjor av insatser med hjälp av en samlad verktygslåda, som i de lokala jobbspåren, är en viktig del i kampen mot arbetslösheten. Den möjligheten måste öka, inte minska. Efter reformeringen kommer det också att vara än viktigare med strukturerad dialog och samverkan som även inkluderar fristående aktörer och hur dessa kan få tillgång till olika verktyg för rustning.

Delegationen för unga och nyanlända, Dua, har sedan 2015 haft i uppdrag att främja samverkan mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen om framförallt unga och nyanlända. Alla kommuner har eller har haft någon lokal överenskommelse om samverkan med Arbetsförmedlingen.

Samverkan utvecklades initialt mycket väl. Förtroende mellan parterna ökade, synergier skapades och nya samarbeten växte fram. Samtidigt förbättrades situationen på arbetsmarknaden för både unga och nyanlända. De senaste två åren har dock utvecklingen vänt.

Dua:s senaste uppföljning visar att andelen kommuner som uppger att samverkan om unga var omfattande eller mycket omfattande under året har sjunkit från 60 procent 2018 till 18 procent 2020. Många kommuner upplever nu svårigheter i samarbetet, bland annat för att Arbetsförmedlingen inte längre finns på orten. Coronapandemin har förstås ytterligare bidragit till situationen. Det har blivit tydligt att strukturerna för samverkan i tider av kris och turbulens inte är så hållbara som de borde vara.

Under senare tid har de politiska signalerna om vikten av samverkan med kommunerna blivit tydligare. Arbetsförmedlingens regleringsbrev för i år signalerar behovet av stärkt samverkan genom bland annat lokal närvaro, lokala överenskommelser och lokala jobbspår.  Skollagen har ändrats så att den kommunala vuxenutbildningen i allt högre grad är en del av arbetsmarknadspolitiken. Detta är välkommet, men det räcker inte. För att säkerställa långsiktigt hållbar samverkan måste regeringen överväga tydliga formella krav på både Arbetsförmedlingen och kommunerna.

Vi menar att det i Arbetsförmedlingens instruktion eller annan författning måste anges att myndigheten ska samverka med kommunerna. Detta ligger helt i linje med den tydliga styrningen mot samverkan i myndighetens regleringsbrev. Dessutom bör det övervägas en skyldighet för kommunerna att samverka med Arbetsförmedlingen. En sådan skyldighet bör beröra flera av kommunernas verksamheter. Förändringar som innebär utvidgade skyldigheter för kommunerna måste förstås ske i enlighet med den kommunala finansieringsprincipen.

En skyldighet att samverka löser inte enskilt de utmaningar som förknippas med samverkan, men förutsättningarna förbättras väsentligt. Den skulle bli mindre personberoende och mindre beroende av konjunkturer och andra omvärldsfaktorer. Formella krav på både Arbetsförmedlingen och kommunerna att samverka kan vara en avgörande pusselbit för snabbare etablering på arbetsmarknaden och för effektivt stöd till arbetssökande på vägen till arbete. Men det är bråttom. Att bygga upp samverkan tar tid – att rasera den går snabbt. Låt oss inte göra det misstaget.

Lil Ljunggren Lönnberg, ordförande, Delegationen för unga och nyanlända till arbete (Dua)

Pontus Ringborg, kanslichef  Delegationen för unga och nyanlända till arbete (Dua)