Ställ krav på era bidragstagare Filipstad

SVT:s Uppdrag gransknings reportage från Filipstad väcker känslor och spär på i den allmänna debatten om kommunernas ekonomi, statens tillkortakommande och invandringen. Heta politiska frågor där polariseringen är stor och debattörerna som på olika sätt försöker plocka enkla poänger på komplexa problem är många.

Det kan inte förvåna någon företrädare för kommunal verksamhet att behovet av kommunala resurser generellt och försörjningsstöd specifikt ökar 2019 och förväntas öka än mer de kommande åren. Det krävs inte mycket omvärldskunskap och prognosarbete för att förutspå den utvecklingen. Jag skulle snarare säga att den var och är ganska given. Vilket naturligtvis väcker frågor kring kommuners förmåga och kapacitet till proaktivt arbete, statens ansvar för arbetsmarknadspolitiken och utbildningssystemets förmåga att ta tillvara och validera kompetenser utanför de traditionella studievägarna.

Men det är inte detta, kanske självklara, som fastnar i mig efter Uppdrag gransknings reportage, inte heller är det den uppgivenhet som de offentligas företrädare signalerar som ger starkast intryck. Det är i stället tjänstepersonernas förhållningssätt till vårt bidragssystem som väcker mitt intresse.

Socialtjänstlagen är en ramlag som syftar till att stärka alla individers förutsättning till ett självständigt liv. Det är den enskildes ansvar att bidra sitt yttersta till detta. Socialtjänstlagen gör ingen skillnad på personer utifrån ursprungsland, kön, ålder eller etnicitet. Det bör inte heller kommunala tjänstepersoner göra!

Att, som ansvarig tjänsteperson i programmet, hänvisa till barnperspektivet som argument för utbetalning av försörjningsstöd till vuxna individer som inte vill pendla 20 minuter till ett arbete eller till studier är inget annat än ett förminskande perspektiv på individers förmåga. Ett förminskande perspektiv som vi vet leder till passivitet och förlängt bidragsberoende.

I de fall vi som samhälle anser att vuxna personer är kapabla att hantera ett föräldraskap är det förödande, framförallt för barnen, om myndigheterna inte ser till att det får konsekvenser att bryta mot samhällskontraktet.

Att i detta fall hänvisa till barnperspektiv är inget annat än ett gisslanperspektiv, där barnen används som argument för ett agerande som inte är förenligt vare sig med lagstiftarens intentioner eller grunderna för den svenska välfärden där alla bidrar efter sin förmåga.

Om vi inte tror på dessa vuxna individers förmåga att bidra bör vi, för barnens skull, i stället fokusera på föräldrarförmågan. Det ligger i varje förälders ansvar att sörja för sina barn, bedömer vi som representanter för samhället att dessa vuxna individer inte kan det genom att göra sitt yttersta för sin egen försörjning bör vi agera på det, inte passivt konstatera. Alla vill och kan ta ansvar för sitt eget liv. Vi som samhälle hjälper ingen genom att ta bort detta ansvar.

Cecilia Lejon, tidigare förvaltningschef i Trelleborgs kommun och initiativtagare till den så kallade Trelleborgsmodellen, numera rådgivare till offentlig sektor