Sociala bostadspolitikens historia idealiseras ofta

REPLIK.  I artikeln Dags att klargöra den sociala bostadspolitiken argumenterar bostadsforskaren Martin Grander för att utvecklingen på den svenska bostadsmarknaden inte längre stämmer överens med hur den faktiskt borde vara ur ett jämlikhetsperspektiv.

Granders bidrag till den bostadspolitiska diskussionen är efterlängtad. Undertecknade har länge beklagat att berättelsen om den svenska sociala bostadspolitiken frikopplats från den historiska bakgrunden. Ju närmare nutid vi kommer desto mer framstår referenserna till den ”sociala bostadspolitiken” som en doktrin snarare än faktahistorik. Vi välkomnar att forskningen börjat komma till samma slutsats – det är i alla fall så vi tolkar Grander när han skriver att den sociala situationen på dagens bostadsmarknad är ”långt från Gustav Möllers folkhemsideal”. Vi instämmer till fullo i Martin Granders slutsats att den sociala utvecklingen på bostadsmarknaden framstår som raka motsatsen till den idealiserade bild som ofta målas upp i retoriken, men vi ifrågasätter Granders historiebeskrivning.

Granders historieskrivning skiljer sig inte nämnvärt från den dominerande konsensusberättelsen som vi likställer med en doktrin.  Som så många gånger förr tilldelas den bostadssociala utredningen på 1940-talet rollen som vattendelare mellan en socialt stigmatiserande bostadspolitik – barnrikehusen – och den för Sverige unika sociala och generella bostadspolitiken. Men det är en avgörande skillnad om man ser bostadssociala utredningens förslag som eviga och närmast lagbundna eller som tillfälliga lösningar i en klart tidsbunden situation, och att premisserna ändrats totalt sedan dess.

Vi menar att den statliga bostadspolitiken aldrig var tänkt att omfatta ”alla” hushåll. Det slog bostadssociala utredningen fast i sitt slutbetänkande 1945, något som bekräftades av regeringens proposition 1947:259. Samma mellangrupp som Grander identifierar i sin forskning fanns nämligen redan då. I propositionen slår man fast att det alltid kommer att finnas en rest av hushåll som av ekonomiska skäl inte kommer att bli hjälpta av statliga bostadssubventioner. Bland dessa hushåll fanns det de som var totalt utblottade och i behov av fattigvård, men också de som hade inkomster över fattigvårdsgränsen men inte tillräcklig betalningsförmåga för att kunna efterfråga en modern bostad i allmännyttan.

För att stödja den delmängd av resthushåll som låg över fattigvårdsstrecket infördes ett extra behovsprövat ekonomiskt stöd, det så kallade trekronorsbidraget, vars konstruktion uppvisade alla kännetecken på det som forskaren Anna Granath Hansson definierar som social housing. Socialminister Gunnar Sträng avskaffade detta bostadssociala stöd 1953 (utan konsekvensanalys) och sedan dess har det alltid funnits en mellangrupp som fallit mellan stolarna.

Enligt Grander var andelen höginkomsttagare som låginkomsttagare som bodde i hyresrätt ungefär lika stora i början av 1980-talet. Därefter har hyresrätten blivit till en boendeform för de mest inkomstsvaga hushållen, en förändring som han menar beror på 1990-talets avregleringar, allmännyttans marknadisering och skatteomläggningar.

Här har Grander inte de historiska källorna på sin sida. Under hela 1970-talet och även i början av 1980-talet pågick en samhällsdebatt som handlade om den allt mer utbredda ojämlikheten i boendet.  Debattskrifterna avlöste varandra och skribenterna tävlade i att beskriva hur hyreshusen dränerades på ekonomiskt starka hushåll. Den kände sociologen Åke Daun skrev t ex 1973 att hyreshusen var på väg att bli tecken på var hushållen hörde hemma socialt. Några år senare kom rapporten Bostadsproblem, som konstaterade att flykten från tätorternas hyresområden underlättats och uppmuntrats genom beskattningsregler och i praktiken gjort boendekostnaderna lägre i villor än i flerfamiljshus. 1977 rapporterade Stockholms socialförvaltning att den socioekonomiska klyftan hade växt sedan 1968, inte bara mellan områden med småhus och flerbostadshus, utan också mellan hyresrätter ägda av privata hyresvärdar och allmännyttan.

I en stridskrift från Socialstyrelsen 1979 kopplades flykten från hyresbostäderna ihop med bostadspolitiken och till relationen mellan hyresutveckling och bostadsbidrag, på så sätt att kraftiga hyreshöjningar resulterade i att allmännyttans lägenheter dränerades på de hushåll som inte var berättigade till bostadsbidrag. Även om betalningsförmågan fanns var hushållen inte villiga att betala de höga hyrorna. De som hade ekonomiska möjligheter flyttade istället till villor och bostadsrätter. Den sociala blandning som funnits i flerfamiljshusen var mer ett resultat av bostadsbristen än en medveten social bostadspolitik. I en intervju 1974 förklarade Ingvar Carlsson, då bostadsminister, att när bostadsbristen var som störst hade människor varit glada att alls få en bostad och att det gjort att människorna blandats ”rätt hyggligt i flerfamiljshusen”: ”Sedan kom vi för några år sedan över i ett mättnadsskede, och från det ögonblicket tror jag att integrationen vänts mot en ökad segregation, i varje fall i storstadsområdena."

Går vi tillbaka till den bostadssociala utredningen saknas tankar eller resonemang om att hyreshusen skulle bebos av både hög- och låginkomsttagare. Forskaren Berth Danermark, som 1984 sammanfattade boendesegregationens utveckling i Sverige, kom fram till att idén om att sociala grupper skulle bo socialt integrerat helt saknades som bostadspolitiskt mål före 1970-talet. Danermark hävdade tvärtom att bostadspolitiken avsiktligt hade delat upp bostadskonsumenterna efter social klass, hustyper och upplåtelseformer: att den generella bostadspolitiken under hela efterkrigstiden hade byggt bostadsområden för olika samhällsklasser.

Martin Granders krav på att politiken ska klargöra den sociala bostadspolitikens innehåll kan inte bara ses mot bakgrund av 1990-talets avregleringar och skattepolitik. Den så kallade mellangruppen har varit identifierad sedan 1940-talet. Framför allt har detta gällt unga och nybildade familjer, växande hushåll och invandrare.  Efter det att den selektiva och social- housing-liknande bostadspolitiken – som riktade sig till hushållen snäppet ovanför de allra fattigaste – avskaffades 1953, har uttrycket en social bostadspolitik gradvis förlorat sin betydelse. Men precis som Martin Grander underförstått hävdar i sin artikel har man inte sett några skäl till att ompröva doktrinen om den sociala och generella bostadspolitiken.

Om Martin Granders befogade uppmaning hörsammas kanske den bostadspolitiska debatten landar i att det efter mer än 70 år är dags att lämna referenserna till den tidsbundna och ad-hoc-inriktade bostadspolitiken på 1940- och 1950-talet och istället dra upp riktlinjerna för en helt ny social bostadspolitik.

Johan Kihlberg, tekn. lic., arkitekturhistoriker

Micael Nilsson, fil.dr., expert bostadssociala frågor