SKR:s trygghetsmått är direkt missvisande

Under de senaste veckorna har frågor som rör säkerhet och trygghet diskuterats extra flitigt i många kommuner. Bakgrunden är en ny rapport från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) vid namn ”Öppna jämförelser 2019” (pdf).

I rapporten, som syftar till att bidra till att utveckla kommunernas arbete med trygghet och säkerhet, rangordnas kommunerna utifrån fyra indikatorer; antal personskador (främst fallolyckor bland äldre), utvecklade bränder (endast byggnadsbränder) samt anmälda stöld- och tillgreppsbrott respektive anmälda våldsbrott.

Dessa indikatorer ska enligt SKR ses som en sammanvägd bedömning på “eländet” i en kommun ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Eftersom indikatorerna presenteras under rubriken ”Trygghet och säkerhet” är det emellertid högst förståeligt att både journalister och kommunerna själva snarare uppfattar rapporten som ett ”trygghetsmått”.

Hur väl uppfylls då rapportens syfte och är resultaten rättvisande för kommunerna? Det enkla svaret är att rapporten missar målet och att det sammanvägda trygghetsmåttet är direkt missvisande.

Tillvägagångssätten kan i allt väsentligt liknas vid den udda sporten modern femkamp, där väsensskilda idrotter som fäktning, pistolskytte, simning, terränglöpning och hästhoppning blandas och vägs samman för rangordning och prispall. Tryggheten låter sig svårligen behandlas på samma sätt.

Därtill är antalet anmälda brott en direkt olämplig indikator för att bedöma tryggheten. Få anmälda brott kan förvisso indikera en låg brottslighet. Det kan också betyda att den organiserade brottsligheten har ett så starkt inflytande i kommunen att vissa inte vågar polisanmäla de brott de utsätts för.

En annan tveksam innovation i rapporten är de så kallade modellberäknade värden för indikatorerna för vålds-, stöld- och tillgreppsbrott. Dessa värden beskriver ett förväntat antal brott givet de lokala förhållandena i respektive kommun. Det handlar om variabler såsom åldersfördelning, inkomstförhållanden, arbetslöshet och utbildning. Kommunerna klassificeras därefter om de har fler, lika många eller färre brott än dessa godtyckligt fingerade värden. Problemet är dock att det inte går att exakt fastställa de lokala förhållandena med de valda variablerna.

Rapporten rangordnar också kommunerna efter ”Otrygghet och oro”. Uppgifter om oro för att vistas utomhus på kvällarna, oro för hot, rån och misshandel m.m. har inhämtats från SCB:s medborgarundersökning 2018. Svarsfrekvensen var 41 procent, vilket betyder att kunskap saknas om vad 59 procent av respondenterna skulle ha svarat, vilket gör svaren mycket osäkra.

Mot bakgrund av vad som redovisats ovan är anspråket på att mäta och rangordna tryggheten i de 290 kommunerna närmast befängda och saknar helt vetenskapligt värde. Rapporten bygger på en sammanställning av tveksamma data och har stora problem att på ett meningsfullt sätt besvara komplexa frågor om vilka kommuner som är ”trygga och säkra”.

I värsta fall leder detta till att kommuner riskerar att svartmålas. Ett exempel är Flen som i rapporten beskrivs ha rasat med 61 kommunplaceringar till plats 225 på ”trygghetsindexet”. Enligt polisens lokala trygghetsundersökningar har emellertid Flen låga nivåer av brott och ordningsstörningar. Flen är alltså ingen kommun med stora problem vad gäller kriminalitet som man kan förledas att tro med anledning av rapporten.

Sammanfattningsvis ger rapporten ingen vägledning för kommunerna i deras brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete. I själva verket är den kontraproduktiv och omöjliggör allt seriöst arbete med dessa frågor.

Till och med rapportens egna finstilta och kryptiska erinringar här och var är nog för en genomgripande slutsats; lägg ner och ta fram något mer meningsfullt!

Magnus Lindgren, generalsekreterare, Stiftelsen Tryggare Sverige

Kjell Elefalk, vd, Trygghet och Management