Skolverket ersätter minoritetskunskap med sexualhistoria

Sveriges fem nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – har levt i det som idag utgör Sverige alltsedan Gustav Vasa och hans söner och i flera fall långt tidigare än så och i delar av landet tidigare än de svensktalande. Detsamma gäller de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska, som alla utgör en del av vårt lands gemensamma kulturarv.

2016 fick jag kulturminister Alice Bah Kuhnkes uppdrag att stärka den nationella minoritetspolitiken - ett resultat av Europarådets återkommande granskningar av hur Sverige lever upp till vad vi åtog oss, när dess minoritetskonventioner ratificerades år 2000. Kritiken har varit betydande och särskilt hur minoritetspolitiken hanteras inom skolans värld.

Min utredning (SOU 2017:60) visade att de flesta kommuner fortfarande snart åtta år efter att minoritetslagen trädde i kraft inte tillämpade den. Den främsta anledningen är den närmast totala okunnighet som råder i Sverige om de nationella minoriteter som alltid levt här.

Folkskolan infördes på 1840-talet och sammanföll med en framväxande svensk nationalism. Från mitten av 1800-talets främjades bilden av ett land med uteslutande svenskar som talade svenska. De som inte gjorde det utsattes för en brutal assimileringspolitik, där minoriteterna osynliggjordes och minoritetsspråken bannlystes och förklarades mindervärdiga. Dagens beslutsfattare präglas än i dag av detta arv från svensk skola.

När propositionen om införandet av minoritetslagen förbereddes 2008 fanns inga förslag för att stärka de nationella minoritetsspråken i skolan. Utbildningsdepartementet hävdade att frågorna bereddes. Trots Europarådets omfattande kritik har sedan dess varken Jan Björklund, Gustav Fridolin eller Anna Ekström som skolminister levererat åtgärder till stöd för minoritetsspråken.

Gustav Fridolin tvangs till slut tillsätta en utredning för att lugna kritikerna. Utredningen om minoritetsspråken i skolan fick regeringen samtidigt som jag lämnade min, men den ligger fortfarande och väntar på något skrivbord i utbildningsdepartementet. Mina förslag trädde efter riksdagsbeslut i kraft redan för ett år sedan.

Skolans värld är fortfarande den främsta bastionen för svenskhet och mot en kraftfull minoritetspolitik i Sverige, även om enskilda lärare gör storartade insatser. Sverige åtog sig när Europarådets ramkonvention ratificerades att i skolan undervisa om de nationella minoriteternas historia, språk och kultur. Det står i läroplaner och kursplaner sedan 2002, men många lärare saknar kunskap för att kunna göra detta och låter bli. I de flesta läroböcker lyser minoriteterna med sin frånvaro, vilket knappast underlättar vilsna lärare.

Nu föreslår Skolverket att kunskaper om nationella minoriteter tas bort från kursplanerna i historia på högstadiet för att skapa utrymme för bland annat sexualitetens historia. Skolverkets förslag kommer inte att bidra till mer kunskap om de nationella minoriteterna i majoritetssamhället. Lagens krav att myndigheter ska höra minoriteterna innan förslag tas fram struntar man i.

I min utredning föreslog jag dessutom kunskapskrav om de nationella minoriteterna i lärarutbildningens examenskrav och fortbildning av landets lärare. I vilken skrivbordslåda göms de förslagen? Ska beslutsfattare också i framtidens Sverige vara fortsatt lyckligt okunniga om Sveriges fem nationella minoriteter och hur de har behandlats. Var finns utbildningsminister Anna Ekström?

Lennart Rohdin, regeringens särskilde utredare av en stärkt minoritetspolitik