Skärp kraven på den privata hemtjänsten, kommuner

En viktig pusselbit i analysen av smittspridning av coronaviruset i hemtjänsten är den långtgående privatisering och decentralisering som finns i sektorn och de styrningsproblem som det medför. Majoriteten av kommunerna har infört valfrihetssystem i hemtjänsten genom LOV, vilket jag studerar i mitt pågående avhandlingsarbete. Jag vill genom den här artikeln delge några av studiens resultat, som är viktiga att uppmärksamma.

Hemtjänstens verksamhet regleras genom socialtjänstlagen och relevanta myndighetsföreskrifter. Styrning på detaljnivå sker dock i kommunerna. När det gäller den privatiserade verksamheten är det avtalen med utförarna, och de krav som ställs där, som ger kommunens möjlighet till inflytande över verksamheten. I praktiken innebär det att de privata utförarna inte kan förväntas implementera andra krav än de avtalade, till exempel gällande personalens villkor eller hur omsorgen ska utföras. Till skillnad från vad som gäller i den egna verksamheten kan kommunen alltså inte plötsligt – ens i en kris –införa nya riktlinjer om inte detta är avtalat.

Om man granskar de krav som ställs i förfrågningsunderlag och avtal framgår flera viktiga aspekter vad gäller personalen. Nästan hälften av kommunerna ställer inga krav på att de privata hemtjänstbolagen ska anställa utbildad och erfaren personal, eller så är kravet inte hårdare än att det ska ”eftersträvas”. Det finns också mycket sällan krav på vilken andel fast anställda det ska finnas i verksamheten.

En rapport från Kommunal visade 2017 att andelen tidsbegränsat anställda var hög i sektorn – i genomsnitt 27 procent hos kommunala arbetsgivare och 37 procent hos privata. Eftersom timanställda inte uppbär sjuklön får de i praktiken svårt att tacka nej till att jobba även med symtom, eftersom hyran behöver betalas och barnen behöver mat på bordet.

Få kommuner ställer krav på personalkontinuitet, det vill säga att äldre vårdtagare ska slippa ha för många olika vårdare på besök. Eftersom kravet inte ställs kan sådana rutiner heller inte införas nu när de är centrala och behövliga för att minska smittspridningen.

Det är också viktigt att se till hur tillsynen över den privatiserade hemtjänsten fungerar. I den studie jag har gjort framgår att kommunerna, trots att de lägger mycket resurser på tillsyn, har svårt att hinna med att granska de privata utförarna mer än maximalt en gång om året, ibland så sällan som en gång per mandatperiod. Parallellt har Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) ett tillsynsansvar över äldreomsorgen. De kommuner jag talat med beskriver dock att Ivo:s granskningar är sällsynta och att deras insyn i verksamheterna är otillräcklig.

Med bristande tillsyn är de krav som ställs på arbetskläder och att upprätthålla basala vårdhygienrutiner, centrala i den pågående pandemin, alltså i praktiken svåra att säkerställa. En närliggande aspekt är de svårigheter kommuner, särskilt de med fler än en handfull utförare, rapporterar om att hålla ute oseriösa och fuskande utförare från valfrihetssystemet. Hur sådana företag hanterar smittskydd kan man bara spekulera i.

Coronakrisen synliggör att reformer behövs i äldreomsorgen, på kort såväl som på lång sikt. Att en stor andel av äldreomsorgen utförs av vårdpersonal utan utbildning eller materiella förutsättningar att tacka nej till arbete om de känner sig sjuka, är givetvis en stor utmaning för att skydda gruppen äldre mot smitta.

Decentralisering och privatisering försvårar möjligheten att säkerställa att en god omsorg faktiskt bedrivs. Tillsynen över de privata utförarna behöver omedelbart skärpas. IVO har just nu utökat sin granskning av äldreboenden. Ett näraliggande förslag är att detta också bör gälla hemtjänsten, såväl kommunal som privat.

Mirjam Katzin, doktorand i äldrerätt, Juridiska fakulteten, Lunds universitet, aktiv i Vänsterpartiet