Schyman: Metallbasen har alltid låtit männen gå före

I en nyhetsartikel i Dagens Samhälle den 22 januari står det att regeringen utsett den tidigare Metallbasen Göran Johnsson till ny nationell samordnare inom äldreomsorgen. Han ska undersöka hur staten kan hjälpa kommunerna att höja kvaliteten på kommunernas vård och omsorg för äldre. Huvudfrågan är hur den växande äldreomsorgen ska kunna rekrytera och behålla personal med rätt kompetens. Sveriges Kommuner och Regioners (SKR:s) prognos är att antalet anställda i välfärden behöver öka med 200 000 personer fram till 2026.

På frågan om hur det ska gå till svarar Göran Johnsson att då behövs männen inom vården. Målet bör vara hälften män och hälften kvinnor precis som i industrin, menar han och tillägger: ”Men för att nå dit måste arbetsvillkoren och organisationen bli mycket bättre. Äldreomsorgen måste till exempel sluta med delade turer, krångliga rutiner och börja ge de anställda större ansvar och frihet.”

På frågan om det som länge anses ha dugit åt kvinnor inte duger åt män blir svaret att män av tradition haft en bättre arbetsmarknad och fler arbetsgivare att välja på. Nu måste äldreomsorgen kunna attrahera både män och kvinnor, unga och äldre arbetstagare och då måste det till förändringar.

Det är intressant att detta sägs av en man som verkligen varit med och hårdnackat försvarat den svenska lönebildningsmodell där industrin sätter "märket" och alla andra måste följa efter. En löneprincip som fortfarande hårdnackat försvaras av industrins och fackens manligt dominerade branscher. En princip som omöjliggör att den värderingsdiskriminering som finns mellan vården och verkstaden (runt 4 000 kronor per månad) är omöjlig att utjämna, eftersom sådana krav skulle spräcka "märket". En ”helig” princip som permanentar de könsbundna löneorättvisorna i alla socialförsäkringssystem (sjukpenning, föräldraförsäkring, a-kassa) och som sedan fullständigt exploderar i det pensionssystem som enbart bygger på lön och som nu spottar ut fattigpensionärer i massor, där förstås den absoluta majoriteten är kvinnor.

De förändringar som Göran Johnsson föreslår har drivits av personalen i årtionden. Det faktum att det är flera tusen kronor (i månaden) mer värt att ge buskarna i kommunens park en god omvårdnad än att ge Asta på äldreboendet en god omvårdnad har diskuterats i decennier – på arbetsplatserna, i facken och på den politiska arenan. Äldreomsorgen har i årtionden efterlyst männen, men 92 procent av undersköterskorna och skötarna i kommunal vård och omsorg är fortfarande kvinnor. De förändringar som skulle behövas har uteblivit med hänvisning till att det saknas resurser. Och det är inte helt ovanligt när det gäller kvinnors krav. Enligt Kommunal har utvecklingen sedan 90-talet gått från att ett vårdbiträde eller en undersköterska hade hand om i genomsnitt fyra brukare om dagen, i dag är det tolv. Tiden finns knappast att sitta ned och prata med den äldre.

Nu, efter de senaste turerna i riksdagen, vet vi att det kommer mer pengar till "välfärden". Pengarna ska gå till kommunerna. Och det är där som förändringarna måste göras.

Som kommunpolitiker vet jag att det finns många hål att stoppa pengarna i men jag vet också att om vi inte förändrar så kommer snart ingen, vare sig kvinnor eller män, att vilja jobba inom äldreomsorgen. Det kommer att krävas förändringar både när det gäller arbetsmiljön, arbetsvillkor och löner och första steget måste vara att se till att de kvinnor som redan finns i äldreomsorgen stannar kvar.

Och det måste ske nu, i kommande löneförhandlingar och i kommande kommunala budgetar. Då är det naturligtvis bra att veta att vi oavsett partitillhörighet har fullt stöd av regeringens nya nationella samordnare.