”Satsa på språkutbildning i stället för språktest”

Under covid-pandemin har delar av äldrevården visat sig var eftersatt. De som dragit snabba och ytliga slutsatser av detta förhållande tror att orsaken bara ligger i bristande språkkunskaper i svenska bland undersköterskorna och föreslagit språktest. Men man botar naturligtvis inte bristande språkkunskaper med språktest. Man fastställer bara en brist och ingenting mer. Språkliga brister botas med utbildning.

I dag är det så att många vårdare med utländsk bakgrund jobbat och tagit hand om våra äldre, men saknat möjligheter att utvidga sina kunskaper i svenska språket.

Jag har fått många samtal och mejl av hundratals bekanta, vänner och även för mig tidigare okända med rötter i Mellanöstern och länder i Afrika och Latinamerika, som jobbat länge inom äldrevården – många 10–15 år. När de talat med arbetsgivarna om att de skulle behöva vidareutbildning och utvidga sina språkkunskaper och den värdegrund som gäller för arbetet med äldre människor i Sverige har intresset från arbetsgivarnas sida varit klent.

De flesta som jobbar i äldrevården gör sitt yttersta för att på bästa sätt ta hand om de äldre. Invandrade kvinnor och även en del män som inte hittar arbete eller inte får ett jobb inom andra sektorer söker sig till äldrevården.

Många av dem är inte fackligt anslutna. Skälen till detta är flera. Man kommer från länder där fackföreningar är förbjudna, eller där bara ”gula” fackföreningar, godkända av en diktatorisk stat, får finnas eller från länder som saknar fackliga traditioner.

En del berättar att de uppfattar sin situation som att facket inte ser dem som en intressant målgrupp. De som söker sig till äldrevården är ofta lågutbildade kvinnor och män som inte haft den ringaste möjlighet att skaffa sig några erfarenheter av fackligt arbete i sina gamla hemländer. De har dåliga kunskaper oml vilka rättigheter de har i Sverige. De är tysta och tacksamma för att kunna utföra sitt arbete –  ofta under otrygga anställningsvillkor.

Det är särskilt svårt för dem som tillhör en äldre generation att våga utmana arbetsgivare och kräva kompetensutveckling och utbildning av olika slag. Många är tacksamma att behålla om sin osäker lågavlönade timanställning. Har de inte starka fackförbund som backar upp dem är de värnlösa.

I stället för att enbart kräva språktester måste man satsa på kompetensutveckling, en bättre löneutveckling och att höja yrkets status så att detta i större utsträckning blir mer attraktivt även för män.

Under pandemin har vi sett allvarliga brister inom äldrevården på en rad områden, varav jag ovan pekat på några av dem. Det torde vara fullständigt självklart att de förändringar när det arbetsrätten som försämrar av anställningstryggheten skulle få katastrofala effekter inom äldrevården.

Om de förslag till förändringar i lagen om anställningsskydd (las) som föreslås går igenom kommer det få allvarliga konsekvenser för lågutbildade inom äldrevård och sjukvård. Det kommer att försämra möjligheterna till förbättrade arbetsförhållanden, öka den redan stora otrygghet bland vårdanställda och leda till en försämrad situationer för de äldre som behöver denna vård. Undersköterskorna och vårdanställda i lägre befattningar är viktiga nyckelpersoner. Och de är många.

Med anledning av denna debatt har jag  ställt följande frågor till socialminister Lena Hallengren (S).

￭  Avser regeringen att satsa på en ökad språk- och kompetensutveckling för undersköterskor inom sjukvård och äldreomsorg?
￭ Vad avser regeringen att göra för att de som jobbar inom äldrevården ska få trygga anställningar och en högre yrkesstatus?
￭ Vad avser regeringen att  göra för att män i större utsträckning söker sig till arbetet som undersköterskor?
￭ Vad avser regeringen att göra för att förändringar i lagen om anställningsskydd inte leder till försämringar äldrevården och de anställdas trygghet anställningen?

Amineh Kakabaveh, oberoende socialistisk riksdagsledamot