Sanningen om våldet i orten är plågsam

Våldet i våra utsatta områden – orten -  är omfattande, påträngande, förefaller vara växande och drabbar många människor inte bara där utan i hela vårt samhället. Det här har plågat mig länge.

Samtidigt är min bild att vi ganska klart vet vad som behöver göras för att bryta det destruktiva mönstret. Både på kort sikt och rent operativt; Stoppa våldet och återerövra de offentliga rummen. Och på lång sikt och strategiskt; Ta tag i skolan, arbetslösheten, tryggheten och bostadssituationen. Lösningarna är uppenbara, har prövats på några ställen i landet och verkar fungera.

Vi gör redan en massa bra saker. Men åtgärderna är kortsiktiga, fragmenterade och tar sällan tag i de underliggande orsakerna, och orsakernas orsaker. Så varför gör vi inte detta i större omfattning? Låt mig pröva tre olika men kompletterande förklaringar.

För det första är inte krisen/hoten/konsekvenserna tillräckligt omfattande för att vi på allvar ska agera. Då man tog krafttag mot den organiserade brottsligheten i Södertälje – och lyckades – var just krisen så omfattande att det inte längre gick att blunda för den.

Den andra förklaringen är mer plågsam; att det inte är tillräckligt viktiga människor som drabbas. Då en ung man blir dödad på Kungsgatan i Stockholm och då en terrorist dödar fem oskyldiga på Drottninggatan utlöses nationellt kristillstånd. Då ett femtiotal unga män mördas i orten får det knappt några rubriker. Är det – med Orwells ord - en fråga om att alla människor är lika, men vissa mer lika än andra? Handlar det om hudfärg, ursprung och etnicitet hos offren?

Låt oss hoppas att det inte är det, men jag fruktar att det kanske kan handla om just det.

Den tredje förklaringen är ännu mera plågsam. Den handlar om modet hos våra beslutsfattare att ta tag i frågan och fatta ett stort antal svåra och kostsamma beslut. I rapporten Rinkebymiljarden, publicerad 2018 och som jag skrivit ihop med Eva Nilsson Lundmark, visade vi att för en miljard skulle vi nog kunna investera oss ur situationen där. Och pengarna fanns. Men dåvarande S-MP-regering valde att använde 40 miljarder i statens överskott till att betala statsskulden i stället för att lösa problemen i orten.

Men det kanske också handlar om att en lösning på ortens problem skulle konfrontera den välbeställda medelklassen med ett antal nödvändiga uppoffringar för att komma till rätta med situationen. Allt från det fria skolvalet till en förändring av bostadspolitiken.

Att bryta segregationen leder till integration. Och integration innebär med nödvändighet att de i utanförskap måste kunna närma sig de i innanförskap. Och tyvärr tror jag att en icke obetydlig del av de i innanförskap skulle göra motstånd mot denna integration. Tecknen på detta är alltför många för att negligeras.

Så det vi behöver är modiga beslutfattare som pratar klarspråk om situationen, att vi ser alla människor som lika värda och kanske att konsekvenserna av den kris vi har i orten måste bli så omfattande och påverka oss alla så mycket att vi inte längre kan negligera den.

För trots allt vet vi alldeles förbaskat väl vad som behöver göras. Det är bara att göra det – eller hur?

Ingvar Nilsson, nationalekonom, Institutet för socialekologisk ekonomi