Så tänker kommunerna när de bygger nya skolor

Sverige har ett stort behov av nya skolor, framför allt i storstadsområdena. Samtidigt har kommunerna helt andra planeringsvillkor jämfört med när Sverige senast byggde många skolor under 1960–1970-talen.

Reformer i skolsektorn har ökat möjligheterna att etablera friskolor och gett hushållen större möjligheter att välja skolor. Kommunerna förväntas konkurrera om eleverna. Det väcker frågor om hur kommunala skolor ska organiseras och lokaliseras.

Vid sidan av utvecklingen på skolans område har många kommuner antagit principer om en kompakt, tät och funktionsblandad stadsutveckling. Principerna syftar till att utnyttja marken och infrastrukturen effektivt, att minska avstånden och skapa livfulla stadsdelar där människor promenerar, cyklar och reser kollektivt. De nya principerna erbjuder däremot ingen tydlig vägledning för planläggning av skolor.

Vi undersökte därför hur kommuner med stark befolkningstillväxt anpassar planeringen av skollokaler till skolvalet och konkurrensen från friskolorna, i kombination med en kompakt stadsutveckling. Särskilt undersöktes strategier och kriterier med betydelse för städernas rumsliga utveckling så som skolornas storlek, lokalisering och integrering med andra stadsfunktioner.

Resultatet visar på flera kommunala strategier för att öka effektiviteten. En huvudstrategi är att bygga större skolor i kombination med en kompakt stadsutveckling. Samutnyttjande av lokaler och mark ska minska resursbehovet. Skolor och idrottshallar samlokaliseras.

Den begränsade tillgången till mark i täta stadsstrukturer medför att skolgårdarna blir små och att skolor byggs i flera våningar. För att kompensera för små skolgårdar lokaliseras skolor nära allmänna parker.

Vissa kommuner kombinerar effektivitet med sociala ambitioner och planerar för att skolan ska vara en mötesplats för olika verksamheter och grupper i samhället.

Högstadieskolor lokaliseras oftare i städernas centrala stadsdelar för att svara på efterfrågan av skolplatser i dessa lägen. Stadsdelar i ytterområden undviks med hänsyn till risken för att skolorna inte blir valda.

Skolor med förskoleklass – årskurs 6 placeras officiellt nära behovet. Men effektivitetskrav, små markresurser och avsaknad av specifika planeringskriterier bidrar till större avstånd mellan bostäderna och skolorna.

Närhetskriteriets tillbakagång tyder på att reslängderna kommer att öka, att skolbarnens möjligheter att själva gå och cykla till skolan begränsas och till att fler skjutsas i bil. Det riskerar att bidra ytterligare till trafiken vid skolorna och till att bilberoendet ökar.

Lokaliseringsstrategin för högstadieskolor innebär samtidigt en geografisk omfördelning av skolor och attraktivitet till städernas centrala stadsdelar. Detta utöver den geografiska omfördelning av skolresurser som skolvalet i sig medför. Det tyder även på att fler barn i ytterområdena kan komma att behöva tillgång till kollektivtrafik eller skolskjuts.

Vi ser här resultatet av sektorplanering på flera samhällsnivåer. Slutsatsen för den kommunala planeringen är att skolans organisation och lokalförsörjningen på ett tydligare sätt kan integreras med den strategiska planeringen av städernas utveckling. Det kan ske bland annat genom att skolornas volym och läge anpassas till barns behov av gena och säkra skolvägar samtidigt som tillgången till kollektivtrafik vid skolan behöver beaktas på ett tydligare sätt än tidigare. Särskilt högstadieskolor och gymnasieskolor kan lokaliseras i kollektivtrafiknoder i städernas ytterområden, tillsammans med parker och anläggningar för idrott och kultur. Det skulle främja tillgängligheten till utbudet av skolor för barn i alla stadsdelar.

Pia Westford, filosofie doktor och analytiker Boverket