Så regional solidaritet är inget för S längre?

Vid riksmötets öppnande sa statsministern, i enlighet med löften från partierna bakom januariavtalet, att lands- och glesbygd ska få ett ordentligt lyft med den kommande budgeten. Vi ska hålla ihop vårt land och det ska finnas förutsättningar att leva ett gott liv i hela Sverige, förklarade Stefan Löfven i regeringsförklaringen.

Förväntningarna på ett kommande ordentligt lyft av utvecklingskraften i regionerna utanför storstäderna växte snabbt hos många landet runt. Vad kommer ut konkret i konkret politik av regeringens presskommuniké som två veckor tidigare löd Stor satsning på landsbygdspolitik?

Under 2000-talet har olika regeringar sagt att hela landet ska leva, att de regionala skillnaderna ska minskas och att landsbygden ska få ett ordentligt lyft. Trots dessa deklarationer har lite hänt samtidigt som de regionala klyftorna vad gäller inkomster, sysselsättning och kommunernas ekonomi har fortsatt att vidgas.

Man kan fundera över om de politiska riktlinjerna medvetet motarbetas av centralbyråkratin, av att riksdagen inte längre följer upp fattade beslut eller av att centrala beslutsfattare egentligen inte menar så mycket med sina löften. Ett talande exempel är att de statliga servicecentra som nu ska etableras på några orter energiskt motarbetades av tre stora statliga verk när förslaget kom 2009.

Sedan århundraden har centralmakten betraktat norra Sverige som en förrådskammare där man kan hämta billiga råvaror och utbildad arbetskraft. Detta ensidiga Stockholmsperspektiv präglar tyvärr fortfarande verklighetsbilden hos många medier, myndigheter och centrala beslutsfattare.

Samtidigt har vi en kamp mellan stora kommuner och regioner å ena sidan och små och medelstora kommuner i lands- och glesbygd å den andra. Exempel på denna regionala kraftmätning och brist på nationell solidaritet fick vi nyligen i Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

I Aftonbladet argumenterade två ledande politiker från Norrköping, Lars Stjernkvist (S) respektive Lund, Philip Sandberg (L) för att gynnade ”tillväxtcentra” också ska få en större del av skatteutjämningsmedlen, medel som i första hand kom till för att garantera bra välfärd även i missgynnade kommuner. Båda dessa kommuner tillhör för övrigt de områden som förväntar sig att få stora statliga stöd till snabbtåg och extra subventionerat bostadsbyggande via den så kallade Sverigeförhandlingen.

I SvD uttalar sig det tidigare statsrådet Aida Hadzialic (S), snart regionråd i Stockholmsregionen, för att landets ekonomiskt mest gynnade region inte ska bidra med ytterligare medel till utjämningssystemet för att ge alla regioner möjligheter till en god välfärd och nödvändiga utvecklingsmöjligheter. Regional solidaritet har annars sagts vara en grundvärdering i socialdemokratisk politik.

Sveriges Vattenkraftskommuner och regioner (FSV) konstaterar att medborgarna i skogslänen betalar ungefär 11,5 miljarder kronor mer i kommun- och landstingsskatt än om de hade haft samma skattenivå som i Stockholms län – och skillnaderna växer. Denna klyfta måste överbryggas snarast om landet ska hålla samman. Annars kommer samhällskontraktet att brytas med oförutsägbara negativa konsekvenser.

Samtliga regioner i landet bidrar positivt till Sveriges utveckling. Är det omöjligt att skapa ett hållbart och solidariskt samhällskontrakt om ett sådant framtidsmål? Kan det ensidiga Stockholmsperspektivet äntligen bytas mot ett hela-landet-perspektiv?

Ronny Svensson, forskare och skribent, Leksand

Håkan Larsson, Krokom, journalist och regionpolitiker (C)