Så kan vi arbeta för att minska långvarig ungdomsarbetslöshet

Coronapandemin riskerar att utestänga unga från arbetsmarknaden när många arbetstillfällen försvinner, särskilt inom branscher där många unga får sitt första arbete. Ny statistik från Arbetsförmedlingen visar att andelen unga arbetslösa ökade till 11,4 procent 2020 från 8,4 procent 2019.

Andelen unga som varit arbetslösa i mer än 90 dagar ökade från 5,1 till 6,3 procent under samma period.

Särskilt tre grupper unga riskerar att bli långvarigt arbetslösa och hamna i livslångt utanförskap när arbetsmarknaden förändras dramatiskt: de med funktionsnedsättningar, de med psykiska sjukdomar och besvär och de som inte fullföljt gymnasiet.

Men även unga som inte tillhör ovanstående grupper riskerar på grund av pandemin att få ett försenat arbetsmarknadsinträde – även om erfarenheter sedan tidigare lågkonjunkturer säger att de troligen snabbare får jobb när konjunkturen vänder. Men även en kortare tid som arbetslös kan vara negativt.

Praktik under skoltiden kan leda till att man får in en fot på en arbetsplats och extrajobb, vilket ger viktiga erfarenheter. Men pandemin har även minskat möjligheterna till praktik, feriejobb och andra stödinsatser för unga, vilket också kan försämra deras chans att få ett jobb.

Redan våren 2020 stod det klart att arbetsmarknaden påverkades kraftigt av pandemin. 70 procent av dem som slutade gymnasiet uppgav att arbete eller studier på något sätt påverkats. Av de som arbetade var det, enligt SCB, cirka en fjärdedel som gått eller skulle gå ned i arbetstid. Nästan hälften av de arbetssökande sa att det blivit svårare att få jobb.

Den oroande utvecklingen på arbetsmarknaden innebär att många fler unga riskerar att hamna i långvarig arbetslöshet. Den viktiga samverkan som byggts upp mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna har försämrats sedan 2019. Kommunerna rapporterar att utvecklingen var positiv mellan 2016–2018 och ledde till att flera unga och nyanlända sysselsattes. Den positiva trenden bröts 2019, då uppgav 30 procent av kommunerna att samverkan om unga var omfattande eller mycket omfattande, en halvering jämfört med 2018. Pandemiåret 2020 hamnade siffran på rekordlåga 18 procent.

Dessutom uppgav 15 procent av kommunerna att ingen samverkan om unga skett, en ökning jämfört med 2019 när den siffran var 9 procent.

Knappt var tredje kommun bedömer att samverkan mellan olika parter har prioriterats under 2020, vilket är en stor försämring jämfört med tidigare år då två av tre kommuner bedömde att samverkan prioriterades i hög/mycket hög grad. Trots nuvarande villkor för Arbetsförmedlingen och kommunerna måste samverkan återigen komma högt upp på dagordningen så att inte unga som står långt ifrån arbetsmarknaden drabbas.

Unga med funktionsnedsättningar och sjukdomar som försvårar arbete riskerar att hamna i långvarig arbetslöshet visar MUCF:s rapport ”Ett långvarigt utanförskap”. Två av tre med psykisk ohälsa i ung ålder är kvar i den grupp som varken arbetar eller studerar, den så kallade uvas-gruppen, när de är 29 år. Vi borde gemensamt proaktivt kunna stötta den här gruppen genom bättre samverkan mellan kommunerna, psykiatrin och övriga vården.

Vi bör använda metoder och arbetssätt som vi vet har varit framgångsrika:

￭ samverkan
￭ ett individcentrerat arbetssätt
￭ flexibilitet
￭ bra bemötande
￭ långsiktighet
￭ helhetssyn
￭ kartläggning och uppföljning.

Unga ska bli sedda och uppmärksammade utifrån sina individuella behov. Det är avgörande för att insatser ska ha effekt. Ett stöd är bara ett stöd när det kommer i rätt tid och den unga personen uppfattar det som ett stöd. Samverkan mellan ansvariga myndigheter måste vara förankrad på ledningsnivå för att få effekt och även innehålla långsiktiga planer och strukturer som överlever personalomsättningar, konjunktursvängningar och politiska mandatperioder.

Lena Nyberg, generaldirektör, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF