Så förbättrar politiker och tjänstemän sitt samarbete

En ständigt aktuell fråga i politiskt styrda organisationer är relationen mellan politik och administration, eller annorlunda uttryckt, mellan politiker och tjänstemän. Idealet uttrycks ofta med att politiken ska säga vad och administrationen ska ansvara för hur verksamheten genomförs. Politikerna formulerar och sätter målen och tjänstemännen definierar medlen. Det låter alldeles utmärkt, men fungerar inte i praktiken.

Vad som ska göras är ofta ganska enkelt att komma överens om, det som är svårt är att komma fram till hur det ska göras och vilka resurser som krävs för olika typer av utförande. Prioriteringar måste göras, medlen ställs mot varandra och blir politik. Det är en viktig utgångspunkt för en ändamålsenlig styrning att det finns en insikt om att det finns ett starkt politiskt intresse i hur. Det finns några grundläggande kvaliteter för god ledning och styrning samt utgångspunkter för relationen mellan politiker och tjänstemän som vi saknar i dag:

￭ Förtroende och respekt för sakkunskap. Det är en självklarhet att tjänstemän och den professionella organisationen sitter på sakkunskapen i alla typer av verksamhetsfrågor och att denna kunskap är basen i de beslutsunderlag som möter en politisk vilja och politiska ambitioner. Politikernas uppgift är att prioritera, tjänstemännens att förmedla fakta, vilket innefattar noggranna konsekvensanalyser av de beslut som ska fattas. 
￭ Tydliga övergripande mål. Alla ska kunna förhålla sig till målen. Övergripande mål eller visioner kan kritiseras för brist på konkretion, men de fyller funktionen att skapa förståelse för verksamhetens inriktning och långsiktiga ambitioner. Men man måste sluta tro på att den rationellt konstruerade mål-medel-hierarkin existerar, verkligheten är mycket mer komplicerad än så.
￭ Undvik öronmärkta statsbidrag. Politiken äger rätten och har ansvaret för att fokusera på och hantera specifika problem och områden och därigenom åstadkomma förändring. Men det måste ske med hänsyn till långsiktiga konsekvenser för verksamhetens kvalitet och inte ha sin utgångspunkt i kortsiktiga politiska poänger. Det har till exempel som företeelse skett en oroväckande ökning av specialdestinerade statsbidrag till kommuner och regioner som ställer till problem lokalt. De kan inte tolkas på annat sätt än bristande förtroende för den lokala nivån, samtidigt som det ger möjligheter för rikspolitiker att kamma hem politiska poänger. Kommunal självstyrelse är en viktig princip som måste värnas, fragmentariska ingrepp ställer bara till det långsiktigt.

En omständighet som också måste kommenteras är de täta chefsbyten som numera sker i många offentliga organisationer. När det gäller kommuner vet vi att i genomsnitt slutar minst en kommunchef varje månad på grund av konflikter med politiker. Ett argument från dem som säger upp är att ”det bara blev så”. Ett annat argument vi sett efter valet är att det är ”brukligt” att byta chef efter ett val – så är det inte ännu.

Mönstret går också igen när det gäller chefer inom statsförvaltningen där mediala karuseller tycks spela en förunderlig roll. Det är något djupt problematiskt när ledande tjänstemän tvingas lämna på otydliga och oklara grunder. Chefer i kommuner och regioner och självfallet också i statsförvaltningen får inte bli brickor i politiska spel och taktiska överväganden.

Det var onekligen bättre förr på den här punkten, uppsägning av höga chefer i offentlig förvaltning har ökat på senare år. Man kan undra vad skälet är till dessa numera återkommande diffusa uppsägningar som förefaller vila på taktiska överväganden snarare än fakta. Det är hur som helst inte ledarskapskompetens som lyser med sin närvaro i det politiska handlandet.

Det behövs tydliga och klara spelregler som alla håller sig till, vilket innefattar att beslutsfattare avstår från att utnyttja formella maktpositioner på ett felaktigt sätt. Det vilar ett stort ansvar på den politiska ledningen att medverka till att hitta goda former för samarbete med tjänstemannaledningen och ta ansvar för kontinuitet för verksamhetens bästa.

Björn Brorström, professor i företagsekonomi, Högskolan i Borås

Rolf Solli, professor i företagsekonomi, Högskolan i Borås