S: Högerns hatpropaganda om public service skrämmer

När regeringens kulturutskott presenterade sitt förslag om den framtida finansieringen och uppdragsinnehållet för public service, vände högerpartierna tvärt i frågan – trots att förslaget byggde på den parlamentariska public service-kommitténs utredning. Men högerpartierna valde alltså att frångå den blocköverskridande överenskommelsen för att i stället inleda en tävling om vilket parti som hatar public service mest.

För bara ett år sedan lät det annorlunda. Då såg Moderaterna "med tillfredsställelse den breda enighet som råder i riksdagen om betydelsen av public service." Vi har lärt oss vid det här laget att Moderaternas och Ulf Kristerssons ord väger lika tungt som ett maskrosfrö i vinden, men denna svängning är ändå anmärkningsvärd.

Vi besökte nyligen SVT Göteborg tillsammans med riksdagskolleger från flera andra partier och fick en bra redogörelse för både hur de arbetar med sitt viktiga uppdrag och den oro de känner för framtiden. Det är en oro vi delar.

Moderaternas motvilja mot SVT, SR och UR bottnar i en högerdogmatisk föreställning om att all produktion blir kvalitetsmässigt bättre om den drivs i privat regi och i vinstsyfte. Detta tyder på en föråldrad syn.

Det finns en mängd globala jätteaktörer på marknaden i dag och företagen har tagit en väsentlig del av konsumtionen av rörlig bild. Det har i sin tur genererat ekonomiska muskler som inhemska aktörer inte kan komma i närheten av. Att tro att dessa aktörer skulle värna om kvalitativ och samhällsviktig informationsspridning är naivt.

Att lita på att de privata alternativen, som streamingtjänsterna Netflix och HBO, verkar i allmänhetens tjänst är inte bara dumt – det är också farligt. Att tro att de skulle ta fram, eller gynna material, av lokal prägel är skrattretande. Om vi tidigare klagat på Stockholmsfixering, är det ingenting mot vad en marknad utan ett starkt public service skulle innebära.

Det är just globaliseringen och digitaliseringen som har gjort att det blivit än viktigare att vi behåller våra oberoende medier, i allmänhetens tjänst, med hög legitimitet hos publiken. Vi behöver självständiga medieaktörer, som bidrar till att stärka en fri åsiktsbildning, ett fritt utbyte av idéer liksom en aktiv granskning av samhällets makthavare. Det är enbart SVT som i dag tillhandahåller oberoende och tillförlitliga tv-sändningar, fria från privata intressen. Sändningar som tar upp lokala och regionala frågor. 

Konflikten handlar inte om marknadsandelarna mellan public service och de svenska kommersiella mediebolagen, som Moderaterna tror. Frågan handlar om hur vi stärker svensk medie- och kulturproduktion, när globaliseringen riskerar att slå ut den. En fragmentiserad mediekonsumtion hotar den sociala sammanhållningen, människor känner mindre tillit till varandra och minskar utrymmet för konstruktiva politiska diskussioner.

Det är lättare att förstå Sverigedemokraternas hat mot public service. De medger öppet att de vill ha statligt styrd och censurerad radio och tv -förutsatt att de själva har den politiska makten. SD:s föredömen är, som de själva understryker, Polen och framför allt Viktor Orbáns Ungern.

SD vill försäkra sig om propagandamonopol. En förorättad Jimmie Åkesson meddelade i sändning att P3 är en "skitkanal" och att om han varit chef hade han lagt ned kanalen. Det är en kristallklar, begriplig och mycket logisk linje.

Högerpartierna använder sig nu av upprepningar i det oändliga av sin hatpropaganda om public service, ständigt utan belägg eller med fejkinformation för att övertyga så många som möjligt om att public service ska bantas. Vad händer om högerblocket vinner nästa val? Blir public service ett verktyg för politisk propaganda, eller läggs verksamheten helt sonika ned? Skrämmande frågor vars svar är ännu läskigare.

Johan Büser, riksdagsledamot (S)

Gunilla Carlsson, riksdagsledamot (S)

Anna Johansson, riksdagsledamot (S)

Mattias Jonsson, riksdagsledamot (S)