Riv upp reglerna som driver flyttlassen från Stockholm

Stockholms län har gått in i en mörk trend där fler flyttlass rullar ut från länet än in till detsamma. Från 2004 har huvudstadsregionen haft ett positivt flyttnetto, men den utvecklingen bröts under 2018. Då flyttade 43 882 personer in i länet från andra delar av Sverige medan 44 079 lämnade, ett negativt inrikes flyttnetto på 197 personer.

Helårssiffrorna för 2019 – som släppts under torsdagen (20/2) – visar att trenden håller i sig och förstärks mycket kraftigt till ett negativt inrikes flyttnetto på 1 676 personer. Störst utflyttning i relation till inflyttning syns i åldersgruppen som är i familjebildande ålder, 30–44 år. Även bland unga, 20–24 år, finns en mycket starkt negativ trend där den inrikes nettoinflyttningen minskat från omkring 2 500 personer år 2010 till 397 personer år 2019.

Att människor i yrkesaktiv ålder flyttar ut från länet är naturligtvis negativt för regionens skattebaser och förmåga att förse företagen med arbetskraft – men det är tyvärr inte förvånande.

Stockholms Handelskammare anser att utflyttningen till stor del drivs av den i dag fullkomligt dysfunktionella bostadsmarknaden som gör det svårt – ibland omöjligt – att komma över en passande bostad. För personer som fått barn eller planerar att bilda familj är det inte gjort i en handvändning att ”skala upp” till en större och mer ändamålsenlig boendeyta.

Den hårt reglerade hyresmarknaden är sedan tidigare ett alternativ som bara fungerar för den med decennier av kötid, eftersom det i dag står omkring 600  000 människor i kö. Det ägda beståndet, alltså olika former av köpta boenden, har på senare år blivit nästan lika otillgängligt genom införandet av dubbla amorteringskrav och andra kreditrestriktioner som lagts på varandra.

Baksidan med amorteringskravet är att det slår orimligt hårt mot framförallt unga – som varken har jättehög lön eller en befintlig egen förmögenhet. För den här stora och växande gruppen är dörren in i det ägda boendet i princip stängd. Det är också det vi ser i den negativa trenden i antalet inflyttade unga.

I en rapport som professor Lars E.O Svensson gjort på uppdrag av Stockholms Handelskammare visualiseras problemet med ”den typiska stockholmsettan”. Innan amorteringskraven infördes innebar den en månadsutgift på 6 700 kronor för den köpare som kunde få ihop till en full kontantinsats.

Där och då krävdes cirka 25 000 kronor i månadsinkomst för att köpa lägenheten.

Efter amorteringskravens införande innebär samma lägenhet en månadsutgift på 12 600 kronor – även i detta förutsatt att kontantinsats finns – och kraven på inkomst stiger till omkring 35 000 kronor varje månad.

Det är en radikal kostnadsstegring som tränger ut den absoluta majoriteten av alla unga och effekten är snarlik även för den som söker ett större boende. Konsekvensen av det blir att yrkesaktiva med familjeplaner försätts i en besvärlig situation där utgifter för boende behöver öka dramatiskt samtidigt som exempelvis föräldraledighet och omkostnader för barnen också påverkar levnadskalkylen.

I valet mellan trångboddhet eller omlokalisering till en annan ort väljer vissa det senare.

Vi menar att amorteringskraven, som Lars E.O Svensson påvisat införts baserat på feltolkningar av internationella erfarenheter, är ett stort misstag som skapat stora problem för så väl enskilda individer som huvudstadsregionen i sin helhet.

Det yttrar sig i krossade bostadsdrömmar, stora svårigheter att flytta för att ta nästa steg i karriären och att människor pressas ut från Stockholms län – dessutom helt i onödan.

Vår uppfattning är att regeringen måste medge att amorteringskraven inte fallit väl ut och ta ansvar för de starkt negativa bieffekterna som uppstått genom att dra tillbaka åtminstone skärpningen av amorteringskravet.

Då kan också flyttlassen ut från Stockholms län stoppas.

Daniella Waldfogel, näringspolitisk chef, Stockholms Handelskammare

Stefan Westerberg, seniorekonom, Stockholms Handelskammare