Replik: Fristående förskolor bidrar inte till segregation

Debattörerna Ingrid Pramling Samuelsson och Ingegerd Tallberg Broman skriver om läget i den svenska förskolan, med huvudsakligt fokus på de fristående förskolorna. 

Som branschorganisation för de fristående förskolorna välkomnar Sefif en utökad debatt om förskolans förutsättningar. Debattörerna har flera viktiga poänger, däribland att vår förskolemodell uppmärksammas internationellt som samhällsinstitution. Likaså är poängen viktig om att valfrihet är grunden, att plånbokens storlek inte ska avgöra – och att icke-offentliga huvudmän kan verka på lika villkor.

Att andelen fristående förskolor är låg i många kommuner är beklagligt utifrån ett valfrihetsperspektiv. Olika typer av förskolor passar olika bra för olika barn och vårdnadshavare. Få torde önska ett enhetssystem, helt utan valfrihet. 

Det viktiga är likvärdiga förutsättningar utifrån uppdrag, finansiering och tillsyn. Det ger en god grund för valfrihet och är en modell vi bör bygga vidare på.

Debattörerna jämför olika mått, däribland andelen förskollärare i kommunal respektive fristående verksamhet. Rikssnittet blir dock missvisande då det främst är i storstadsområdena de fristående förskolorna finns.  I storstadskommuner där konkurrensen om förskollärare är högre, är skillnaden betydligt mindre mellan kommunala och fristående huvudmän. I Nacka ligger andelen högre bland de fristående förskolorna. I en mindre kommun som exempelvis Timrå är andelen förskollärare i fristående förskola drygt 30 procent högre än i de kommunala. 

Med detta sagt, så är det självklart att många fristående förskolor behöver arbeta med att öka sin andel förskollärare. Den stora bristen på förskollärare är dock en problematik som vi alla, oavsett driftsform, delar.

Det är missvisande att utmåla de fristående förskolorna som dominerade av stora koncerner. 96 procent av de fristående huvudmännen hade 2020 en eller två enheter. Det stämmer att flertalet barn i fristående verksamhet går i de större förskolorna, men det är fortfarande endast en tiondel av alla förskolebarn. Den överlägset vanligaste förskoleformen är alltjämt den kommunala. 

Vi delar inte bilden att de fristående huvudmännen skulle bidra till segregationen. Vi har medlemmar som varit etablerade i segregerade områden i decennier där de dagligen arbetar med att integrera både barn och familjer genom att ha en hög andel svensktalande förskollärare och barnskötare. Vi anser att språket hos personalen är en av framgångsfaktorerna för en likvärdig förskola för alla barn: att personalen talar svenska. Krav på språknivå för personal i förskolan finns inte i dag och här bör politiken skyndsamt agera. 

Sefif anser i likhet med debattörerna att det behövs en ny samlad genomsyn av förskolan som samhällsinstitution med dagens verklighet som utgångspunkt. Vi ska vara stolta över vår förskolemodell och vidareutveckla den kombination av valfrihet och lika förutsättningar som utgör grunden. 

Elisabeth Thorburn
Förbundsdirektör i Branschförbundet för fristående förskolor (Sefif)