”Rätten till tolk ska inte avgöras av diagnos”

Nisse och Pelle ska börja simskolan. Nisse vill gå i samma simskola som Pelle även om den ligger långt hemifrån, eftersom Pelle får teckenspråkstolk. Båda pojkarna har svårigheter med att höra eller själva prata med simläraren, men Pelle är döv och har rätt till tolkhjälp. Nisse har en grav språkstörning och saknar samma rätt, men nu kan han titta på Pelles tolk och ändå lära sig simma. 

Nisse har teckenspråk som sitt förstaspråk och använder det så mycket han kan, men någon tolk får han inte. Nisse har fel diagnos. 

LÄS MER: Så påverkar Tidöavtalet kommuner och regioner

Det är regionerna som i dag har ansvaret för att erbjuda tolktjänst. I våras fick Sverige ta del av den senaste i raden av utredningar på området. Redan i direktiven avgränsades rätten till teckenspråkstolk till diagnos i stället för till behov, vilket inte bara var djupt beklagligt utan även visar på en okunnighet om de behov som människor har. 

Det positiva är att utredningen har tagit till sig att det i dag finns många fler än tidigare som efterfrågar teckenspråkstolk. Ofta handlar det om unga med till exempel grav språkstörning, gomspalt eller förvärvad hjärnskada, som tack vare kompetenta vårdnadshavare och medveten pedagogisk personal har fått tillgång till teckenspråk. Dessa har i dag ingen lagstadgad rätt till tolk. Utredningen föreslår en fördjupad analys av hur behovet ser ut och hur det kan tillgodoses, vilket vi menar bör göras skyndsamt. 

I skolan och inom vården ser man redan till individens behov. Enligt skollagen har varje elev rätt att få den ledning och stimulans som den behöver. Det finns inget villkor i skollagen om diagnos för att få stöd. 

Inom vården får individen vård efter behov, även utan diagnos. Där fungerar en eventuell diagnos som utgångspunkt för fortsatta åtgärder och inte som ett villkor för livsviktig vård. Rätten till tolk ska heller inte avgöras av diagnos utan av behov hos den enskilde. 

Vi har svårt att se att någon skulle boka en teckenspråkstolk om det saknades behov. Därmed ser vi ingen risk för att insatsen skulle missbrukas, och det finns alltså inget syfte med att begränsa den. Med rätten till teckenspråkstolk följer inte bara möjligheten för Nisse att lära sig simma. Han kan också välja att vara delaktig i vårt samhälle, inom de områden som han själv väljer. Riksförbundet DHB vill att det snarast görs en analys av hur behovet av teckenspråkstolk ser ut och hur det kan tillgodoses för alla teckenanvändare, oavsett diagnos.

Jan Höglund, ordförande, Riksförbundet DHB, en förening för familjer som har barn som är döva, hörselskadade eller har språkstörning

Anna Gabrielsson, generalsekreterare, Riksförbundet DHB