”Priset för låga it-kostnader i vården mäts i liv”

Regionernas informationsteknologi är ett sorgligt kapitel av offentlig digitalisering. Området har varit eftersatt i åratal och förståelsen för it:s funktion och värde har varit bristfällig. Detta har skapat en situation som i stort omöjliggör ändamålsenlig digitalisering.  

Förändringsarbete motverkas och jämfört med situationen i kommunerna är de institutionella förutsättningarna notoriskt svåra, med starka professioner och höga kvalitetskrav. Digitalisering är helt enkelt mer komplicerad i regioner än i kommuner och myndigheter.

LÄS MER: Värmland först ut med upphandlad tolkapp i vården 

Karolinska universitetssjukhuset genomförde nyligen en analys av vilka de största tidstjuvarna är enligt chefer inom verksamheten. Gemensamt för samtliga tidstjuvar är att de är direkta konsekvenser av att regionerna satsat för lite på informationsteknologi. Ingen analys av kostnaden har genomförts, men listan ger ändå en god inblick i de bristande förutsättningarna för digitalisering.  

Förekomsten av dessa brister är ett svek mot såväl personal och patienter som skattebetalarna i stort. Det är ett underbetyg för hur vi har hanterat it. Detta ansvar vilar främst på den högsta ledningen, inte på it-avdelningarna som endast verkar inom ramen för de förutsättningar som givits. Samtidigt kan man fundera kring hur it-avdelningar, och framför allt it-direktörer eller motsvarande chefer, har agerat när det gäller att ge ledningen tydliga inspel för att öka förståelsen för verksamhetskostnaden av uteblivna satsningar på it.

För att få en bild av vilken information ledningen haft tillgång till, kan vi titta på de årliga rapporter som it-chefsnätverket Slit släpper. I 2022 års Slit-rapport kan vi bland annat se att regionerna fortfarande saknar en gemensam definition av digitalisering samt att man lyfter den oförändrade kostnaden för it som en styrka. Givet att digitalisering kräver något nytt av it-infrastrukturen, och att verksamheter som lyckas med digitalisering uppvisar en förändrad kostnadsstruktur från låg till högre andel it-kostnader, så är det ingen bedrift att hålla fast vid tidigare nivåer för it-kostnader. Det visar tvärtom på ett grundläggande systemfel.

Rapporten blir särskilt problematisk när man beaktar att it-kostnaderna har varit konstanta även under pandemin, samt att regionerna dragit ner på infrastrukturella it-relaterade kostnader under samma period. Det betyder att vi kan se en tilltagande teknikskuld, i form av underinvesteringar i digital infrastruktur, vilket urholkar organisationernas förmåga att tillgodogöra sig nyttorna med digitalisering. En del av förklaringen kan ligga i att regionerna missförstår begreppet infrastruktur och i stället fokuserar på ”robusta it-system”, det vill säga har fel analysnivå.

Ingenstans i rapporten lyfts tydliga insikter i de enorma problem med eftersatta investeringar som finns. Givet detta kanske det inte är så konstigt att regionernas högsta ledningar inte har fattat rätt beslut om it och digitalisering?

Sverige har än så länge misslyckats med digitaliseringen – och förutsättningar för digitaliseringen – i regionerna. Projekt som Framtidens vårdinformationsmiljö (FVM) och Millennium är symptom på bristfällig styrning och ledning av de mer fundamentala aspekterna kring it. Kommande EU-direktiv kring till exempel Health Open Data Spaces kommer att leda till tilltagande problem i svenska regioner.

Givet regionernas centrala funktion i välfärden, och de beroenden som finns till särskilt kommunernas verksamhet, är situationen ohållbar. Kostnaden för låga it-kostnader i vården mäts i liv.

Johan Magnusson
Professor i informatik, Swedish Center for Digital Innovation, Göteborgs universitet

Sarah Wamala Andersson
Professor i hälso- och välfärdsteknik, Mälardalens högskola