”Prioritera cancerrehabiliteringen för patienternas och samhällets skull”

I den nya upplagan av vår årliga rapport har Cancerrehabfonden tittat närmare på fem av landets regioner – som omfattar en fjärdedel av landets befolkning. Tyvärr måste vi åter konstatera att regionerna fortsätter att prioritera rehabilitering för lågt. I enkätsvaren berättar de visserligen själva om olika nya satsningar, men både vår faktagenomgång och de direktkontakter vi har med cancerdrabbade ger en dystrare bild. 

Få av dem som har eller har haft cancer erbjuds rehabilitering. När det ändå sker, är det ibland köer till de mottagningar där hjälpen finns. Mitt i allt detta finns också rehabresurser som inte utnyttjas fullt ut, för att för få känner till dem.

Det finns ändå ljuspunkter i svaren från de fem länen att glädjas åt. Dels vill man ge bilden av att den egna regionen insett att läget inte är bra och nu tar nya tag. Dels verkar det som om pandemin har snabbat på utvecklingen av digitala metoder i rehabiliteringen, vilka i många fall kan fungera bra.  

Men grundproblemet kvarstår: många som skulle behöva rehab får det inte. I regionernas styrdokument prioriteras akut och palliativ vård, medan sådant som rehabilitering och prevention prioriteras mycket lägre i praktiken. 

Men är inte det rimligt? Om resurserna är begränsade måste väl ett livshotande tillstånd på akuten gå före fysioterapi och kostråd? Ja, men att ställa frågan så är att göra det för enkelt för sig.

Uppföljande insatser för patienter som anses medicinskt färdigbehandlade betyder ofta mycket för livskvaliteten. Sådana insatser är också förhållandevis billiga. Det kan handla om att få träna upp kroppsdelar som tagit skada av sjukdom eller behandling, att få tips på hjälpmedel som kan kompensera funktioner som försämrats, få samtala om rädsla och ångest eller att få råd om hur sexlivet kan fungera också med ändrade förutsättningar. 

Vårdens prioriteringar tycks dock sällan väga in att patientnyttan och livskvalitetsförbättringen genom rehab är mycket hög. Systemet för hur mediciner subventioneras borde vara en förebild. Där väger man ihop förväntad överlevnadstid, livskvalitet och pris. Med ett sådant synsätt skulle åtskilliga insatser inom eftervården prioriteras upp.

När Cancerrehabfonden argumenterar för att livskvaliteten borde vägra tyngre i prioriteringen utgår vi mest från individens perspektiv och behov. Men tidig och bra rehabilitering förkortar också sjukskrivningsperioderna och kan ibland förebygga nytt insjuknande. Därför är de, också ur en ekonomisk synvinkel, bra. 

Svensk sjukvård samlar sig just nu för en nystart efter covid-19, som förhoppningsvis inte kommer tillbaka med samma kraft igen. Cancerrehabfondens önskan är att man under omstarten ger utrymme för ett bredare synsätt när man diskuterar vilka resurser som ska tilldelas rehabilitering. 

Vi i den ideella sektorn täcker upp när det offentliga brister. Vi är stolta över det vi åstadkommer och får ständigt kärleksbetygelser från patienterna där de berättar vad det betytt att ha fått ta del av våra rehabiliteringsprogram. Men de är ändå ”en droppe i havet”. Därför känns det inte bra när vi ibland får en känsla av att det offentliga räknar in vår existens när de egna insatserna dimensioneras. Mellanformen, att ge oss ett visst ekonomiskt stöd för det vi uträttar, tycks aldrig ha övervägts. 

Rehabilitering är en rättighet enligt hälso- och sjukvårdslagen och regionerna är skyldiga att följa lagen. Vi finns inte för att bli en undanflykt från det ansvaret.

Pia Watkinson
Generalsekreterare Cancerrehabfonden