Prideparaden är bra men kollektivavtal är bättre

Vem du älskar påverkar inte din förmåga att utföra ett arbete, därför borde det sakna betydelse på jobbet. Vilka kläder du har kan ha betydelse för om du kan utföra ditt arbete – men bara när det är kopplat till sakliga skäl som hygienkrav eller säkerhetsskäl. I övrigt borde det inte spela någon roll om du har kjol eller byxor. Det gör det tyvärr.

Alltför många utsätts fortfarande, år 2019, av trakasserier, mobbing eller till och med våld och hot. Baserat på vem du är kär i, hur du klär dig eller vilket kön du identifierar dig med. I samhällsdebatten höjs också fler och fler röster som menar att arbetet för hbtq-personers rättigheter ”har gått för långt”. Det är oacceptabelt.

Alltför många tvingas välja mellan att dölja grundläggande delar av den egna identiteten och att utsättas för trakasserier, utanförskap och mobbing. Det måste vi ändra på. Ingen ska behöva dölja sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sina könsuttryck på jobbet.

För att skapa uppmärksamhet och medvetenhet kring hbtq-personers vardag är Pride bra, ja rentav helt fantastisk. Tusentals företag, organisation och privatpersoner tågar genom Stockholms stad för att visa att alla har rätt att älska vem de vill.

Och när debatten blir alltmer polariserad och hotet mot grundläggande demokratiska värderingar växer är det viktigt att ta ställning och visa att vi är många som arbetar aktivt för ett inkluderande och öppet samhälle. Prideveckan är även en viktig vecka för att ifrågasätta och diskutera heteronormen.

Men när firandet är slut är det dags att gå tillbaka till jobbet. Till vardagen.

De flesta tillbringar den största delen av sina liv på en arbetsplats, därför är frågan om att få vara sig själv på jobbet oerhört central för vårt välbefinnande och vår personliga utveckling. Den är också central för vi presterar på jobbet. I förlängningen innebär det att den som inte fullt ut kan vara sig själv på jobbet, inte heller fullt ut använder sin potential till företagets eller organisationens bästa.

Arbetsgivare har mycket att vinna på öppna och inkluderande arbetsplatser.

Unionen anser att förutsättningarna för ett systematiskt arbete för att förebygga och förhindra diskriminering bäst regleras i kollektivavtal. Diskrimineringslagens tredje kapitel om aktiva åtgärder bör därför göras semidispositivt, vilket innebär att det går att ersätta skyldigheten att följa vissa bestämmelser i diskrimineringslagen genom att reglera frågorna i centrala kollektivavtal. Det skulle ge oss bättre möjligheter att se till att arbetsgivare prioriterar anpassade åtgärder som tar avstamp i varje arbetsplats förutsättningar, utvecklade i samarbete med den lokala fackliga organisationen och med sanktionsmöjligheter via kollektivavtalet.

För oss i Unionen handlar öppna och inkluderande arbetsplatser om mer än det förbud mot diskriminering som regleras av diskrimineringslagen – det handlar om att skapa utrymme för att ta till vara allas kompetens och potential.

Självklart ska ingen arbetsgivare komma undan med att diskriminera någon. Den svenska diskrimineringslagen är tvingande. Det är bra. Men för att åstadkomma verklig skillnad krävs ett systematiskt och långsiktigt arbete på arbetsplatsen. Och ett sådant arbete får allra bäst förutsättningar om arbetsgivare och fackförbund kan enas om det i kollektivavtal.

Prideparaden är bra för att uppmärksamma och fira allas rätt att älska dem de vill. Men på arbetsplatsen kan kollektivavtalet vara ännu bättre!

Marina Åman, 2:e vice ordförande Unionen

Maria Nilsson, ordförande Unionen Stockholm