Politisk korrekthet är ett socialt smörjmedel

Replik   I en artikel i förra numret av Dagens Samhälle diskuterar Peter Santesson yttrandefrihet och politisk korrekthet (PK) med utgångspunkt i min bok ”Tänka fritt eller tänka på andra?” (Studentlitteratur, 2018). Det är glädjande med en reflekterande text på detta angelägna ämne som annars brukar vara skådeplats för retoriska skamgrepp och ideologiska skyttegravskrig. Santessons huvudsakliga poäng, som jag förstår den, är att balansen mellan fritt tänkande och hänsyn till andra har flyttats till förmån för det sistnämnda, att detta är beklagligt och att min bok är ett uttryck för denna förskjutning.

Det är uppenbart att Santessons och mina åsikter skiljer sig åt, men kanske inte så mycket som han vill göra gällande och av skäl som inte är uppenbara i artikeln. Jag vill därför ta tillfället i akt att kommentera några aspekter av resonemanget.

Till att börja med, om vad handlar egentligen balansen mellan att tänka fritt och tänka på andra? Santesson målar upp den som en fråga om intelligens kontra omsorg. Å ena sidan den moraliska plikten att vara förnuftig och intelligent, å andra sidan den sociala impulsen att inte stöta sig med andra. Det känns som ett lite riggat upplägg, ämnat att från början luta spelplanen i en viss riktning.

Yttrandefriheten skyddar ju inte bara den som har intelligenta saker att säga, utan även mytomanen, skrävlaren och den intolerante (inom rimliga gränser). Och kraven på hänsyn innefattar betydligt mer (och ibland mindre) än de lättkränktas klagokör. Att förnuft och kunskap tillhör yttrandefrihetens ädlaste, definierande ändamål är självklart. Frågan är vad vi gör med allt det där andra som den också ger upphov till.

Yttranden är handlingar som riktar sig till andra, för att tala med John Stuart Mill, och måste delvis bedömas efter hur de påverkar människor och samhället i stort. Det innebär inte att personer och grupper kan välja vilka åsikter och idéer de får utsättas för, eller att de har definitionsrätt på vad som är kränkande. Men det innebär inte heller att yttranden bara kan värderas utifrån sändarens behov och intressen. Om yttrandefriheten skall främja förnuft och kunskapsutveckling, så kan vi inte vara likgiltiga för hur det offentliga meningsutbytet sker, med vilka intentioner och vad det leder till. Detta öppnar för en del nödvändiga distinktioner och preciseringar.

Relationen mellan talare och lyssnare bestäms dels av yttrandefrihetens hårda gränser, som jag kallar dem i boken. De regleras i lag och beskriver handlingar som inte skyddas av yttrandefriheten – uppvigling, hets, ärekränkning och så vidare. En förskjutning av dessa gränser innebär att allt färre handlingar skyddas av yttrandefriheten, till exempel att religionskritik omdefinieras som hädelse. Jag tror inte att Santessons och min uppfattning skiljer sig nämnvärt i det här avseendet, även om han anser att jag har för lite att säga till försvar av Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer och liknande affärer.

Mitt argument i boken är dock att sådana handlingar inte är kränkningar i någon juridiskt relevant mening och därför inte kan förbjudas. Det innebär emellertid inte att de måste applåderas och fredas från kritik. Det är fullt möjligt att på samma gång försvara Lars Vilks rätt att publicera rondellhundar, och samtidigt tycka att de är platta provokationer av begränsat konstnärligt värde.

Relationen mellan talare och lyssnare präglas också av det som jag kallar yttrandefrihetens mjuka gränser, det vill säga skillnaden mellan åsikter som bara tolereras och sådana som favoriseras – av myndigheter, majoritetssamhället, mainstream-media eller någon annan version av ”etablissemanget”. PK förknippas ofta med förskjutningar i det här avseendet; förskjutningar som förmodas leda till att de favoriserade normerna influerar en allt större del av det offentliga meningsutbytet. Det är möjligt att det är så, men för att undersöka den saken måste man definiera vilken typ av social norm PK är och vilket ideologiskt stoff den laddas med. Och, inte minst, hur detta innehåll varierar över tid och i hårdhet, vilket är hela poängen med att undersöka företeelsen någorlunda objektivt. Att hitta en neutral definition av PK är således inte en räddningsmission, utan en vetenskaplig sådan som syftar till att undersöka just de frågor som fenomenets kritiker bland andra vill ha svar på.

Är PK dåligt för yttrandefriheten? Det beror på. Det råder ingen tvekan om att radikala varianter av PK som härleder alla åsikter till talarens subjektsposition (etnicitet, klass, genus, etc.) förlamar det offentliga meningsutbytet. Sådan PK-fundamentalism har sannolikt hjälpt till att bana vägen för den revanschistiska alternativhögern, såsom Santesson antyder. Denna nya höger som för övrigt har blivit en ny form av PK i termer av sekterism, gruppfixering och ideologiskt tunnelseende.

Men PK i sina mjukaste och mest alldagliga former kan också fungera som en form av social intelligens som gör det lättare för folk att tala med och respektera varandra, ett slags politisk anständighet. För många säkert en provocerande tanke, men det är ju vad sociala normer gör – de smörjer sociala relationer och underlättar interaktion.

Frågan om vänster och höger präglar debatten om PK. Polariseringen tvingar in folk i antingen det ena eller det andra lägret. Exakt vad som är vad, är sällan tydligt, förutom att det bara är en sida som kan kallas PK och den andra för PI (politisk inkorrekt). Santesson berör detta på flera ställen i sin text. ”Ordet höger är ’strösslat’ över boksidorna, genomgående som ett negativt signalord”, skriver han. Det stämmer. Men detsamma gäller för ordet ’vänster’. (Balansräkningen i just det avseendet är 68–62.) Invändningen är symtomatisk för hur de här frågorna uppfattas och triggar folk. Detta är en del av debattmönstret och polariseringen.

Avslutningsvis, är balansen mellan att tänka fritt och att tänka på andra under förändring? Jag tror egentligen inte det. Däremot tyder mycket på att den måste försvaras på nya sätt eftersom hotbilden har förändrats. De klassiska försvaren utgår ifrån att det är staten och kyrkan som inte vill släppa ordet fritt eftersom de räds självständigt tänkande människor. I dag kommer hotet också från ett annat håll: desinformation, trollfabriker, åsiktskorridorer, ekokammare, alternativa fakta, och allt annat som eroderar offentlighetens integrerande och upplysande kraft. Och som i förlängningen underminerar förtroendet för yttrandefriheten själv.

Det stämmer som Santesson säger: Yttrandefriheten vilar ytterst på kulturmönster och på försvaret av det fria samhällets mjukdelar. Det krävs mer än ett juridiskt balanserat skydd för att bevara dessa mjukdelar, vill jag påstå. I det avseendet behöver vårt tänkande om yttrandefrihet utvecklas och förnyas.

Christian Fernandez, docent i statsvetenskap, Malmö universitet