”Politiker måste stå upp för dem som stöttar utsatta migranter”

I EU har rätten att röra sig fritt inom unionens gränser ofta framställts som en av de viktigare rättigheterna för EU-medborgare. Den fria rörligheten är tänkt att underlätta för människor att arbeta, bo och studera i olika EU-länder. Rätten till fri rörlighet nyttjas dock även av fattiga och utsatta människor som söker sig från EU:s fattigare länder till de rikare delarna för att försöka förbättra sin livssituation. När fattiga människor nyttjar rätten att röra sig fritt inom unionen så framställs det inte sällan som ett socialpolitiskt problem istället för en medborgerlig rättighet.

Ett av EU:s främsta socialpolitiska redskap för att motverka fattigdom och social exkludering är att, genom olika fonder, finansiera välfärdsprojekt som ska verka för social inkludering. Social inkludering har varit ett viktigt policybegrepp inom EU under många år. Arbete och bostad är två av de mest fundamentala sociala rättigheterna som även utgör en central del i arbetet för social inkludering.

I min forskning har jag intervjuat många professionella som arbetar inom EU-finansierade välfärdsprojekt som ska stödja utsatta EU-medborgare som befinner sig i Sverige, men som inte har rätt till stöd enligt socialtjänstlagen. Projekten, som får pengar från fonden FEAD, görs ofta inom ramen för kommunförbund eller kyrkan. Enligt den policy som styr välfärdsprojektens inriktning ska de ha ett tydligt fokus på just social inkludering. Den sociala inkluderingen ska enligt policyn främst ske genom hälso- och samhällsinformation.

Frågan om inkludering ställs dock på sin spets när det gäller fattiga och utsatta EU-medborgare som är i behov av stöd. De professionella jag intervjuat berättar om en bred politisk ovilja att stödja deras målgrupper. Det politiska och mediala fokuset gällande utsatta EU-medborgare i Sverige hamnar istället ofta på kriminalitet, organisering, tiggeriförbud, avhysningar och rivningar av temporära bostäder. I linje med den politiska oviljan så beskriver de professionella att deras arbete med att stödja målgruppernas möjligheter att få bostad och arbete inte sanktioneras uppifrån. Lägg därtill den utbredda diskriminering och de vardagliga trakasserier som de professionella berättar om att deras målgrupp får utstå, så blir det tydligt att arbetet för social inkludering av utsatta EU-medborgare inte sker i medvind.

Vad kan vi då lära oss av detta? För det första så vore det positivt att de som är satta att arbeta med social inkludering för de mest utsatta grupperna i samhället känner att de har politikernas stöd i ryggen, att politiker outtröttligt fortsätter arbetet mot diskriminering. De professionella jag intervjuat menar att en stor del av deras målgrupper helst av allt vill lära sig svenska, jobba och bo i Sverige. För att kunna göra arbetet med social inkludering ändamålsenligt så kan det inte heller råda några tvivel kring att de insatser som görs för denna målgrupp också uppmuntras att fokusera på arbete och bostad – själva grunden i inkluderingsarbetet. Ett tydligt fokus på medborgarskapets sociala rättigheter och lika möjligheter borde därför vara en självklar del av allt arbete som sker med utsatta grupper i samhället, vilka de än må vara.

Viktor Vesterberg, lektor och forskare vid Linköpings universitet