”Placeringar på Sis borde vara gratis för kommuner”

Att låsa in kriminella ungdomar har blivit en del av kommunernas arbete. Detta får stora ekonomiska konsekvenser. Eftersom pengar behöver läggas på statlig tvångsvård måste andra saker stå tillbaka. Kommunerna riskerar att hamna i ett läge där de tvingas välja mellan att erbjuda extra stöd till familjer i kris eller att placera unga på de särskilda ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse (Sis).

Det är bara på dessa så kallade Sis-hem som kommunerna faktiskt kan låsa in ungdomar. Och det görs inte lättvindigt. Här placerar kommunerna ungdomar som är långt inne i kriminaliteten, som rymmer och som inte visar vilja att förändras.

LÄS MER: Riksrevisionen granskar Sis-hemmen

Det kan låta konstigt att kommuner har ett behov av att låsa in ungdomar. Men verkligheten ser ut så. Till socialförvaltningarnas kontor runt om i landet kommer ungdomar som faktiskt benämns som grovt kriminella, och det är kommunens ansvar att ta hand om dem. För att slippa ha dem ute på gatorna, där de kan fortsätta begå brott och sprida skräck, blir lösningen en Sis-placering. För detta betalar kommunerna upp till 14 000 kronor per dygn.

Dessa ungdomar borde givetvis ha blivit dömda till hårda straff och behandling – eller fångats upp tidigare och fått ta del av öppna insatser för att ändra sitt beteende och sin familjesituation, i de fall det behövts. Men så har inte skett och kommunerna tvingas kompensera för att domstolarna inte dömer ut tillräckligt hårda straff och för att lagstiftningen inte tillåter socialtjänsten att kräva att familjer tar emot hjälp. Därför borde placeringar på Sis-hemmen vara kostnadsfria för kommunerna. Jag hävdar att en kommun inte borde behöva betala för att låsa in ungdomar som begår brott, utan det ska staten göra.

Varje placering på Sis-hem innebär stora ekonomiska konsekvenser för kommunen. Eftersom många av dessa placeringar i princip är omöjliga att förutse blir det svårt för kommunerna att planera och lägga budget. För när polisen ringer och säger ”vi kan inte häkta den här personen, men den är misstänkt för att ha skjutit en person”, då är det inte möjligt för kommunerna att säga ”nej tack”.

Detta är inte hållbart. Om en ung person inte kan häktas måste det finnas alternativ som inte kommunen tvingas betala för. Döm ut tillräckliga straff och behandling och låt staten genom kriminalvården ta ansvar för unga kriminella. Låt oss i kommunerna lägga pengarna på det förebyggande arbetet, så att färre ungdomar behöver bli föremål för placering från första början.

Annika Krutzén (M)
Kommunalråd med ansvar för social- och välfärdspolitik, Linköping